Hvidt har i sitt arbete visat att profetismen spelar och har spelat en betydligt större roll i kyrkans liv än vad som kanske är allmänt bekant och accepterat. Frågan detta leder till är naturligtvis: vad blir det av profetismens status i kyrkan? Det finns de som, omvända genom profetiska uppenbarelser, i sin iver ger dessa en plats framför Bibeln. Det vore att ge profetismen en felaktig plats eftersom Bibeln (och Traditionen) förblir de platser som uttrycker Uppenbarelsen på ett unikt och auktoritativt sätt. Men dessa båda innehåller på intet sätt all uppenbarelse. Så var hamnar profetismen? Det måste rimligen vara någonstans mellan Skriftens och Traditionens status som kyrkans normativa vittnesbörd, och ingen status alls.

För den enskilde kanske man kan hävda följande: om någon är övertygad om att en viss uppenbarelse verkligen är från Gud så innebär det också – i princip – en förpliktelse att följa den på samma sätt som man följer Skriften. Källan för både Skriften och en autentisk uppenbarelse kan inte vara annat än Guds eviga och alltid närvarande Ord, Jesus Kristus. Det handlar alltså i grunden om att följa sitt samvete.

När kyrkan – i det här fallet den katolska kyrkan – uttalar sig positivt om en profetisk uppenbarelse eller ett mirakel, så innebär det inte mer än en tillåtelse att tro på detta. Man uttalar sig inte om något är från Gud, men konstaterar att det inte finns skäl att avvisa det.

Det finns en del katolska teologer som kritiserar kyrkans hållning i detta. En av dem är Karl Rahner som ställer frågan: ”Kan någonting som Gud uppenbarar vara oviktigt?” Borde inte rimligen kyrkan göra mer än bara tillåta tron på en viss profetisk uppenbarelse, med tanke på vilken betydelse dessa faktiskt har i kyrkan? I praktiken har också en del påvar uttryckt sig om uppenbarelser på ett sätt som överskrider enbart en tillåtelse att tro.

Men detta förutsätter urskiljning från kyrkans sida. Kyrkan måste ha medel att tydligt kunna säga nej till falska profeter för att helhjärtat kunna bejaka och låta sig befruktas av det som är äkta.

Profetism och Sanning

Den falska profetismen kallar Hvidt för ”profetismens akilleshäl” eftersom den alltid finns med som en möjlig risk. Många, väldigt många, beskriver sig ha haft andliga upplevelser. Att kunna sortera ut det äkta blir därför en livsnödvändighet för kyrkan om profetismen skall kunna bära frukt i kyrkans liv.

Uppenbarelser är erfarenheter som, likt kärlek, är subjektiva och komplexa erfarenheter. De går därför inte att empiriskt verifiera. Istället blir man hänvisad till effekten av dessa för att kunna göra en bedömning, eller med bibliskt språkbruk: ”på frukten skall ni känna dem”. De kriterier som används för att bedöma profetiska anspråk har nästan genomgående med frukten att göra. Tre olika sådana aspekter är med i en bedömning: uppenbarelsernas innehåll, profetens personlighet och uppenbarelsernas effekt på det religiösa livet.

När man bedömer själva det läromässiga innehållet i en profetisk uppenbarelse är den grundläggande regeln att inget får motsäga evangeliets undervisning. Gud är en och kan inte motsäga sig själv. Är en profetisk uppenbarelse från Gud kan den inte motsäga det som Gud uppenbarat i Bibeln. Om en påstådd uppenbarelse från en person säger att Kristus inte var Guds son utan bara en inspirerad lärare kommer all uppenbarelse från den personen att avvisas som falsk.

Detta betyder dock inte att bedömningen av profetior är en enkel sak, för på samma sätt som Bibeln kan tolkas och utläggas på olika sätt kan också en profetisk uppenbarelse tolkas på olika sätt. En bedömning medför därför en rad tolkningsmässiga problem.

Till att börja med är alla profetiska budskap uttryckta i ett visst historiskt sammanhang, precis som Bibeln är skriven med sin tids språk och bildspråk. All kommunikation från Gud till människan måste anpassas till personens förmåga att ta emot, vilket innefattar sådant som språk, kultur och plats i historien. Därför kan ett budskap till Birgitta av Vadstena och Vassula, som i grunden innehåller samma sak, ändå utryckas på olika sätt. För det andra uttrycks ofta profetiska budskap på ett metaforiskt sätt (bilder, symboliskt) liknande det vi finner i Höga Visan. Man kan alltså inte ta dessa texter på ett bokstavligt sätt, varken i profetiska budskap eller i Bibeln. Man skulle kunna ta en sådan text ur sitt sammanhang och få det att låta som om det motsäger resten av budskapet.

Den person som tar emot uppenbarelser utgör alltid i viss mån ett filter genom vilket den gudomliga inspirationen passerar. Därför blir studiet av den aktuella personen viktigt i bedömningen.

Bland flera fysiologiska faktorer är det två som särskilt har uppmärksammats, nämligen ålder och kön på den eller de som tar emot uppenbarelserna. Av de som tagit emot apparitioner och visioner – alltså korta enkla budskap – utgörs majoriteten av barn av båda könen, medan mottagarna av längre profetiska budskap huvudsakligen har varit kvinnor över pubertetsålder.

Man har naturligtvis frågat sig vad detta beror på. En av dessa som själv tagit emot uppenbarelser, Teresa av Avila, menade att kvinnor lättare än män fäster sig vid och litar på Gud. Kvinnors ofta lägre ställning i kyrka och samhälle spelar naturligtvis en roll, och som Paulus skriver: ”Gud utvalde det svaga för att det starka skulle stå där med skam (1 Kor 1:24-29). För några århundraden sedan räknades det t.o.m. som ett negativt kriterium om en påstådd profetisk uppenbarelse kom från en kvinna. Det är en position som man inte håller längre, men rester tycks finnas kvar på vissa håll. Vassula skriver i sitt svar till Troskongregationen: ”En del av den grekisk-ortodoxa hierarkin förkastar mig fullständigt, för det första för att de inte tror på mig, för det andra därför att jag är kvinna, och för det tredje för att kvinnor inte bör tala.”

När det gäller psykiska aspekter har de flesta visionärer varit enkla, normala och jordnära människor. Ett överspänt och ostabilt psyke skulle räknas som ett negativt kriterium. Å andra sidan behöver det inte vara någon särskilt andlig person som får ta emot uppenbarelse. Det kan komma som ett resultat efter en lång tid av bön, men ofta har visionärerna blivit helt överraskade.

I New Age-djungeln förhåller det sig tvärtom. Budbärarna brukar där kallas ”medier” och behöver ha paranormala förmågor som de burit med sig sedan tidiga år. Det brukar betraktas som något som i grunden alla naturligt skulle ha tillgång till, men några har det mer utvecklat. Hvidt kallar det för ”naturliga övernaturliga förmågor”. I en katolsk bedömning betraktas sådana förmågor som tecken på falsk profetism, och utgör ett direkt negativt kriterium vid bedömningar. Inte för att Gud inte skulle kunna tala igenom dessa förmågor utan för att risken för sammanblandning är alltför stor.

Ett profetiskt budskap är alltid del av en större samling av gudomliga nådegåvor. Utan dessa kommer budskapet att bli fruktlöst, och både visionären själv och de som tar del av budskapen finns i flödet från denna nåd. Därför utgör också det andliga livet hos mottagaren av ett budskap ett väsentligt kriterium.

Som regel betraktas inte ett gott kristet liv som någon nödvändig förutsättning för att kunna ta emot en profetisk gåva. Snarare är tanken att gåvan skall leda till detta och därigenom visa sin kraft. En nådegåva måste vara oförtjänt, annars är det inte nåd.

Gud väljer det svaga för att det är Hans styrka som skall synas. Han är inte beroende av några inneboende övernaturliga förmågor för att skapa en ”övernaturlig kommunikation”.

När allt detta är sagt kvarstår ändå tre andliga kvalitéer som utgör goda tecken på en sann uppenbarelse: ödmjukhet, lydnad och själsstyrka.

En bra förutsättning för att kunna ta emot en uppenbarelse är ödmjukhet. Den ödmjuke söker inte sin egen ära utan snarare att, som Johannes döparen, bli mindre. Det minskar risken för att lägga till något eget i det som uppenbaras. De andra nämnda dygderna är något som växer fram som en frukt. Lydnaden ger Teresa av Avila ett exempel på. Hennes biktfader sade vid ett tillfälle åt henne att inte ge någon respons nästa gång Kristus visade sig för henne. När detta skedde sade hon: ”Jag är ledsen, men jag får inte tala med dig!” Kristus var glad över hennes lydnad. Den tredje egenskapen, som också växer fram, är själsstyrka. Nästan alla profeter möter motstånd, och för att kunna fortsätta sitt uppdrag utrustar Gud dem med styrka nog för att klara detta.

Till dessa kriterier, som betraktas som inre kriterier, skall också läggas några yttre.  En uppbyggande effekt på den gemenskap som tar del av en profetisk uppenbarelse är väsentlig. Eventuella mirakler är också viktiga. Bedömningen av budskapet och personen är alltid underställt en tolkning, medan ett fastställt mirakel är ett objektivt faktum – även om det sedan undergår en subjektiv tolkning var miraklet härstammar från.

Bland de yttre kriterierna som de flesta troende sätter sin tillit till är kyrkans slutliga bedömning.

När den Katolska kyrkan godkänner en profetisk uppenbarelse är det den lokale biskopen som ger godkännande eller avvisande till en påstådd uppenbarelse. Har uppenbarelserna nått en större spridning kopplas ibland också troskongregationen in.

Ett modernt exempel, som också visar hur kyrkan gjort en helomvändning, är den polska nunnan Faustina Kowalska från Krakow (1905-1938). Hennes uppenbarelser placerades i Index – listan över förbjudna böcker – och Troskongregationen utfärdade en s.k. notifikation mot henne. 30 år senare lyckades den dåvarande biskopen av Krakow, Karol Wojtyla – senare påve Johannes Paulus II – häva kyrkans dom som ett första steg i en kanoniseringsprocess som ledde fram till hennes helgonförklaring.

När det gäller avvisande av en påstådd uppenbarelse sker det i regel genom den lokale biskopen. Faktum är att de flesta uppenbarelseplatser, inklusive de som senare erkänts, inledningsvis har avvisats av de lokala auktoriteterna. Både Lourdes och Fatima är exempel på detta; platser som i dag besökts och besöks av många miljoner pilgrimer. Även Garabandal och Medjugorje har avvisats av lokala auktoriteter. I det senare fallet har ärendet skjutits över till troskongregationen där det i skrivande stund alltjämt befinner sig.

En bedömning av profetiska uppenbarelser i den Katolska kyrkan görs aldrig med ofelbarhetens insegel^[1], och är därför inte bindande. Ett positivt utlåtande innebär en tillåtelse att tro på uppenbarelsen, medan ett negativt utlåtande kan ses som ett starkt avrådande att tro på deras himmelska ursprung. Detta är orsaken till att ett institutionellt uttalande bara utgör ett av flera kriterier när de troende skall bedöma en uppenbarelse.

Detta är förhållandet i teorin. Verkligheten ser dock annorlunda ut. I praktiken tas ofta kyrkliga utlåtanden för något mer än bara tillåtanden eller råd. Det är också felaktigt att tro att man måste invänta ett kyrkligt utlåtande innan man tror på en uppenbarelse. Historien har visat att det kan innebära decennier, rentav sekler av väntan. Det finns naturliga skäl för detta eftersom en bedömning av en längre uppenbarelse innebär en hel del studerande. Alla kan inte göra detta, och medvetenheten om risken för falsk profetism gör naturligtvis att man är försiktig.

Samtidigt är det så att kyrkan inte skulle göra en undersökning om inte en viss uppenbarelse tilldrar sig tillräckligt stort intresse. Skulle alla kristna invänta kyrkans utlåtande skulle en undersökning aldrig komma igång.

Det är också allmänt accepterat att profetiska uppenbarelser främst är avsedda för profetens egen samtid, även om de kan fortsätta att ge andlig näring under århundraden. Skulle därför alla vänta med att följa en uppenbarelse skulle Herdens hjälpande hand inte nå fram, och de Andens frukter som var tänkta att frambringas genom denna uppenbarelse förminskas. Därför präglas ett klokt förhållningssätt till profetismen, före ett eventuellt kyrkligt utlåtande, av en försiktig öppenhet. Man skall undvika att bygga hela sitt liv på en profetia, men ändå tillåta den att bära frukt när kriterierna tycks visa på dess autenticitet.

Inte sällan brukar man hänvisa till klokheten att vänta när det gäller profetiska anspråk. Vänta och se vad det blir av det, vänta på ett kyrkligt omdöme. Det är naturligtvis så att en generell respekt för kyrkans läroämbeten är av godo. Men klokhet kan användas på olika sätt. En passiv och statisk klokhet blir lätt en bevarande och skyddande hållning, en rigiditet som förr eller senare leder till ett ”utsläckande av Anden” (jmr 1 Tess 5:19-21). En aktiv och dynamisk klokhet, å andra sidan, ger akt på Andens röst och använder uppmärksamt kriterierna för bedömning för att avvisa det som är falskt och välkomna det som är äkta. Andra Vatikankonciliet har betonat lekmännens betydelse, och ingen troende slipper ytterst sett ifrån ansvaret att själv göra en bedömning.

 

*

 

Med detta lämnar vi profetismens teologi, och med den som bakgrund skall vi nu se på några kyrkliga uttalanden om Vassula.

---