Det finns få saker som kyrkor i dag gemensamt arbetar för som har så starkt stöd i Skriften som just arbetet för enhet mellan kristna. Jesu bön om att ”de alla skall vara ett” (Joh 17) liksom Apostlagärningarnas beskrivning av urkyrkan (Apg 2:42-47) och Paulus många vädjanden om enhet i sina brev talar sitt tydliga språk.

På korset återupprättade Kristus relationen mellan Gud och människan, och därmed också relationen människor emellan. Att sträva efter enheten mellan kristna är därför inget ”tillval”. Enheten hör till kyrkans själva väsen. Det är genom enheten, den kärleksfulla gemenskapen, som kyrkan visar sin tillhörighet till Gud.
Men så ser det inte ut nu, det vet vi alla. Jesus säger i budskapen:

Ni har plundrat Min Helgedom och allt som fanns i den! Ni bröt sönder Herdestaven, inte bara på mitten utan i småbitar. (13 okt 1991)

Det som åsyftas är den historiska splittringen, först mellan öst och väst i mitten på 1000-talet. Sedan den protestantiska splittringen ”i småbitar” på 1500-talet och framöver. Så blev kyrkan delad i tre ”familjer”, åtskilda med tydliga gränser. Men kanske ser dessa gränser annorlunda ut ur Guds perspektiv:

Ortodoxa! Katoliker! Protestanter! Ni tillhör alla Mig! Ni är alla Ett i Mina ögon! Jag gör ingen åtskillnad. (27 okt 1987)

Betraktar man jorden från ovan syns inga gränser. I budskapen  tycks inte heller Gud från höjden ’se’ de gränser som dragits upp kristna emellan. Vi är alla ett i Herrens ögon. Men de sätt vi ser och behandlar varandra på är desto mer kännbara för Honom:

–Vill du möta Mig i Min Kyrka? Vassula, kom till Mig;
–Vilken kyrka Herre, vilken menar Du? 
–Alla är Mina Kyrkor, de är alla Mina, alla tillhör Mig och bara Mig, Jag är Kyrkan, Jag är Kyrkans Huvud;
–Men Jesus, Du sade det på ett sätt så att jag trodde att du menade en särskild kyrka. Det var så det lät och så jag förstod det!
–Du kan komma till Mig när som helst i vilken Kyrka som helst, gör inte åtskillnad mellan dem som de andra gör; de tillhör alla Mig;  Jag är En Gud och har En Kropp, en Kropp som de har förlamat; kvarnstenar har skadat Min Kropp;
–Min Gud, Du verkar så upprörd!! 
–Upprörd? O Vassula, varför, varför har de sönderstyckat Mig så grymt? […] Min Kropp värker; Den har slitits isär. (10 juni 1987)

Paulus kallar i sina brev kyrkan för Kristi Kropp. I budskapen målas detta upp konkret där Jesus, på flera ställen, klagar över den smärta splittringen medför. Ytterligare ett par korta exempel:

Jag vill att de skall sluta att förkväva Min Kropp; Jag, Jesus, är Kärlek; Jag vill att de skall sluta kasta förgiftade pilar på varandra. (1 juni 1987)
Alla är lika i Mina ögon, Jag har aldrig velat ha Min Kropp delad, det är ni som har delat Mig! ni har bestämt över Min Kropp! ni har förlamat Mig (27 okt 1987)

Den splittring som för oss är en besvärande omständighet beskrivs i budskapen som en fruktansvärd plåga för Kristus. Det går därför inte att slå sig till ro med situationen om man fått se detta.

Vassula har kallats att arbeta för enheten genom att förmedla vidare det hon har fått. Som fallet ofta är med profeter stannar det inte vid ett budskap som skall förmedlas, utan hela personen dras in i Guds frälsningsverk. Ett litet exempel på det är att hon fyller år på första dagen av den ekumeniska böneveckan, den 18 januari. Betydligt svårare är att hon får dela smärtorna av splittringen. Vassula beskriver ofta hur Jesus känner, och hon verkar känna det själv. Ett slags medlidande – också det en särskild gåva. Det gör att hon känner av denna splittring på ett speciellt sätt, och oupphörligt vädjar till kyrkorna och dess ledare att arbeta för enheten. Att ta konkreta steg, inte bara prata.

Hur skall det då gå till om alla kristna skall kunna bli en hel kropp igen? Vad är vägen till enhet? Frågan ställs av många, och får olika svar. Profeter har sällan några nya, unika svar på de vägval som behöver göras i kristider. Förslagen finns redan. Det som är profeters uppgift är snarare att peka på vilken av alla vägar som är den rätta. Så vad är då vägen, enligt dessa budskap?

Vassula fick vid ett tillfälle en vision av tre styva järnstänger, en bild för de tre kyrkofamiljerna. Jesus sade:

Vassula, rita tre linjer, förena dessa linjer.

   

För att enas måste ni alla böja er; ni måste alla vara villiga att böja er genom att mjukna (2 juni 1987)

”Jag förstod”, skriver hon, ”Han gav mig en klar och enkel vision av tre järnstänger; de stod rakt upp, nära varandra. Han sade: ’Hur kan deras huvuden mötas om inte alla böjer sig?”
Det är inte en eller två som skall böja sig, utan alla tre som måste böja sig – för varandra. Alla kyrkor och samfund måste böja sig, ödmjuka sig, för varandra. I ett annat avsnitt heter det:

Vassula, hade de följt Min befallning att älska varandra så som Jag älskar dem och ödmjukat sig, skulle Min Kropp idag leva i harmoni, har de någonsin ödmjukat sig och tvättat varandras fötter, gav Jag er inte det som ett exempel så att ni skulle göra som Jag gjort? böj er! böj er för att kunna enas! (30 okt -87)

När Jesus, i flera av budskapen, lämnar själva nycklarna till enheten, då är dessa just kärlek och ödmjukhet.

Jag bönfaller er därför att ta Nyckeln till Mitt Rike och använda Den, Nyckeln till Mitt rike är, KÄRLEK, Kärlek i all dess Härlighet, Kärlek och Ödmjukhet kommer att vara den andra Nyckeln till ENHET, tag dessa Nycklar och använd Dem, använd Dem, Mina älskade, och var ett, var Ett Heligt Folk. (9 aug 1989)

Vägen till enhet tycks alltså, enligt budskapen, främst ha med vårt förhållningssätt gentemot varandra att göra. Inget nytt egentligen. Men så svårt. Jag är den förste att erkänna min oförmåga. Jag finner mig själv alltför ofta med en nedlåtande blick på andra kristna kyrkor och samfund, församlingar och trossyskon. Eller för den delen: med en tendens att se allt positivt i något annat sammanhang än min eget, så att föraktet istället drabbar min egen kyrka.

Är det kanske så att kärleken gör att vi överhuvudtaget vill bli ett, vara ett, och ödmjukheten gör det möjligt?

När Gud ville läka den trasiga relationen med sin dyrbaraste skapelse, människan, var det kärleken som drev Honom, ända till korset. För att frälsningen alls skulle vara möjlig ödmjukade Han sig och blev som en av oss (Fil 2:5-8). Samma nycklar alltså.

Vad innebär det då att ödmjuka sig och att älska sina medkristna? Skall vi lägga oss platt och ge den andre rätt i allt? Kompromissa om det vi tror är sant för att kunna enas? Jag tror inte det. Jesus sade till Vassula:

Försvara alltid Sanningen intill döden. (23 sept 1991)

En hållning av ödmjukhet och kärlek gentemot varandra måste gå hand i hand med ett kompromisslöst fasthållande vid Kristi sanning.
Redan tidigt i budskapen insåg Vassula dilemmat som uppstår när en uppfattning står emot en annan, och frågade:

–Men Herre, om Du säger att det råder oenighet, så måste ju någon ge efter. Hur skall de kunna veta?
–De måste be om upplysning; de borde komma till Mig och ösa ur Mitt Hjärta.
–Vilka syftar Du på, Jesus, när Du säger “dem“ och “de“?
–På hela Min Kyrka; Jag vill att de skall enas och bli ett; Min Kyrka har försvagats på grund av dessa gränser som dragits upp; Den har försvagats oerhört. (20 maj 1987)

Vassula påpekar ofta att på samma sätt som varje människa måste dö bort från sin självcentrering, sitt ego, så måste också varje kyrka och samfund dö bort från sitt ego. Men enheten innebär däremot inte att kyrkornas egen ”själ” skall dö. Ingen skulle behöva förlora något genom enheten. Det är en enhet i mångfald det handlar om, men utan att tumma på sanningsfrågorna.

Det kommer att visa sig längre fram att budskapen, också när det gäller en del tvistefrågor kristna emellan, pekar på vad som faktiskt är kristen tro, och vad som inte är det. Kristi sanning svävar inte som en formlös gåta i Guds mysterium! Att ”Gud alltid är större” betyder inte att vi inte kan veta något om Honom. Uppenbarelserna till Vassula är en påminnelse om att kristendomen är en uppenbarelsereligion. Gud kan tala, och gör det. Vi kan veta något om den gudomliga verkligheten för att Gud själv vill det.

Om vi av Kristi kärlek vill närma oss våra trossyskon, och i ödmjukhet ser på varandra som vår gemensamme Faders älskade barn, så är jag övertygad om att Gud hjälper oss att nå enheten. Ett par år efter att Vassula fått den första visionen av järnstängerna återvände Jesus med samma bild, men nu som ett löfte:

Min Vassula, rita tre järnstänger med ett huvud på toppen, dessa representerar de Romerska Katolikerna, de Ortodoxa och Protestanterna,

Jag vill att de skall böja sig och förenas men dessa järnstänger är ännu mycket styva och kan inte böja sig på egen hand, så Jag behöver komma till dem med Min Eld och med kraften från Min Låga över dem skall de bli mjuka så att de böjs och smälts samman till en enda järnstång, och Min Härlighet kommer att uppfylla hela jorden. (26 okt 1989)

Budskapen lämnar oss inte i tvivel: kyrkan kommer att bli enad. Jesu översteprästerliga förbön i Joh 17 kommer att bli uppfylld. Här följer ytterligare ett av många löften:

Vassula, Jag når alltid Mina mål; kom så skall Jag berätta för dig: en dag skall Mitt Rike på jorden bli såsom i Himmelen, Min Kyrka skall vara enad och välsignad, ty alla Mina fromma skall förstå varandra, upphöjd av Min Hand, renad genom Mitt Blod; Min Kyrka skall vara En. (16 okt 1987)

En av de saker som skiljer inte minst öst och väst åt är datumet för påskens firande. Det får inte så stora effekter i vårt land, men i andra delar av världen blir det desto mer påtagligt. När olika kristna kyrkor i Jerusalem firar Jesu uppståndelse vid olika tidpunkter blir det ett negativt vittnesbörd gentemot de icke-kristna. Detta är kanske också ett av de lättare ekumeniska problemen att komma till rätta med. I budskapen återkommer därför många gånger en vädjan om att förena påskens datum.

Ett löfte knyts till detta, enligt Vassula, för Jesus har lovat att om vi tar detta steg så skall Han göra resten. Om vi visar vår vilja till enhet genom att konkret ta detta enda steg, så lovar Gud att ge oss tillräckligt med ljus för att de övriga ekumeniska svårigheterna skall kunna övervinnas. Vassula har talat med många kyrkoledare om detta, ända sedan slutet på 80-talet. Det talas om det från tid till annan, men inget konkret steg har ännu tagits, utom just i mellanöstern: flera av kyrkorna där har på egen hand valt att fira påsken på samma datum.

Har Vassula fått veta något om när dessa löften kommer att infrias? Mänskligt att döma ser det inte så ljust ut just nu för ekumeniken. Hon har naturligtvis undrat själv också, och när det i budskapen ibland står att det skall ske ’snart’ har hon ställt den berättigade frågan: ”Är det Ditt snart, eller vårt”? Guds ’snart’ skulle kunna vara tusen år eller så. Svaret hon fått är: ”Ert snart”.
I ett budskap säger Maria:

Enheten skall komma över er likt Gryningen, lika plötsligt som kommunismens fall; den skall komma från Gud och era nationer skall kalla den: det Stora Miraklet, historiens Välsignade Dag. (10 jan 1990)

Den tidigare ledaren för Enhetsrådet i Rom, den tyskfödde Walter Kasper, har använt sig av en motsvarande bild, nämligen Berlinmurens plötsliga och oväntade fall. Lika plötsligt och oväntat kan mycket väl enheten komma, enligt honom.

Relationen mellan östkyrkorna – de ortodoxa – och den västliga, katolska kyrkan, ägnas särskild uppmärksamhet i budskapen. Det framträder en bild av att det är dessa som först kommer att förenas till ett. Samma bild som profeten Hesekiel^[1] fick angående föreningen mellan nord- och sydriket på 500-talet f.Kr. återkommer också här:

Jag skall sträcka ut Min Hand och skära in dessa ord på en stav: Västra stranden, Petrus Hus, och alla som håller sig till honom. Sedan skall Jag på en annan stav skära in: Östra stranden, Paulus Hus, tillsammans med alla som håller sig till honom. Och när de som bor i de två Husen säger: ”Herre, förklara för oss vad allt detta betyder”, skall Jag svara dem: ”Jag skall ta staven där Jag skrev Paulus namn och alla som håller sig till honom och Petrus stav och hans trogna, och föra samman dessa till en; Jag skall göra en stav av dessa två och hålla dem som en. Jag skall binda ihop dem med Mitt Nya Namn; detta skall vara bron mellan Väst och Öst; Mitt Heliga Namn skall hålla samman bron, så att ni utbyter era ägodelar över bron; de skall inte längre utöva tjänst ensamma, utan tillsammans och Jag skall härska över dem alla. (24 okt 1994) (bild)

När öst och väst har förenats så kommer, enligt budskapen, övriga kyrkor och samfund – ”bröderna” – att förenas med dessa. Det låter som ett rimligt scenario.

Jag skall med Min Egen Hand föra de två samman för att ära Mitt Namn och förkunna Mitt Namn kring ett altare, och omedelbart därefter kommer alla bröderna att tillsammans fullborda ceremonin. (5 okt 1994)

Hur skulle en förenad kyrka komma att se ut? Hur skulle den vara organiserad? Om det har Vassula inte fått veta något. Det finns knappast någon kyrka som på allvar utger sig för att veta det heller. Brukar inte Gud kunna överraska med något helt nytt, något som vi inte kan tänka ut på förhand?
Något har ändå budskapen att bidra med i detta. Det rör sig inte om en enhet ”på pappret”, utan en enhet i hjärtat. Hur många kyrkoledare som än skrev på ett gemensamt dokument om enhet skulle det hjälpa föga om det inte var grundat i de kristnas hjärtan.

En sann Kristen är den som är Kristen inombords och den sanna Enheten är och kommer att vara inne i hjärtat; Enheten kommer inte att vara bokstavens, utan andens enhet. (13 okt 1991)

 

*

 

Med löften om att den splittrade kristenheten kommer att bli ett, enligt Jesu bön, kanske vi kan ta oss an några av de saker som skiljer olika kristna traditioner åt: eukaristin, Maria och påven.

---