Fadern
I ett budskap som Vassula ofta citerar beskriver Jesus sin Fader med följande ord:
Min Fader är en Konung, och ändå så moderlig,
en Domare, och ändå så öm och kärleksfull,
Han är Alfa och Omega, och ändå så ödmjuk. (10 augusti 1994)
Ömhet och rättvisa, makt och ödmjukhet, kärlek och vrede står sida vid sida. Detta både- och går som en röd tråd genom hela budskapet.
När Vassula en gång beskrev sin relation till Gud före det första mötet med Honom så var det som ”när rektorn kom in i klassrummet”. Man ställde sig upp, rak i ryggen, och hälsade artigt. Det dröjde dock inte länge förrän hon kunde bli förtrolig med Honom, så som redan har beskrivits tidigare i denna bok.
Igår när jag talade med min syster om vad Gud vill att jag ska göra, kom jag i samtalets hetta på mig själv med att säga: O Babas mou ipé na … som betyder: ’Abba (Pappa) sade till mig…’ Jag kom på mig själv med att mycket naturligt kalla Gud för pappa på grekiska. Jag hejdade mig eftersom jag såg min syster gapa av förvåning. Jag lade handen för munnen och förklarade för henne att jag talade om Gud och kallade Honom ‘Pappa’ utan att tänka mig för.
Fadern svarade:
Vassula, när du kallade Mig baba, tog Jag emot detta ord som en juvel; du vet inte hur attraherad Jag är av enkelhet. (26 april 1988).
I en av de många bönerna som Vassula nedtecknat beskriver hon Fadern:
Ja, lika ömt som en fader behandlar sina barn,
behandlade Du mig.
Som när man varsamt hanterar fint porslin,
så behandlade Du mig.
Du reste Dig från Din Himmelska Tron.
Du reste Dig och steg ned,
nalkades mig ömt i Din Konungsliga gestalt
och medan Du lade Ditt Finger mot mina läppar,
Blinkade Du åt mig,
och mitt hjärta hoppade till av glädje!
Fadern svarade:
Jag är din Fader före din jordiska fader; Jag blev din Far innan din kroppsliga far blev det; bind dig till Mig så att du inte förlorar Mig ur sikte och vanärar dig själv. Lyd Mina föreskrifter men med ett kärleksfullt hjärta och inte med ett hjärta av sten. Besluta dig för att göra det rätta under resten av ditt liv men med glädjefylld förväntan. (27 januari 1996).
Gud är vår Fader före vår kroppsliga far i den meningen att Skaparen beslöt sig för att skapa oss innan vi blev till. Vi finns till för att Gud vill det. Det var ingen slump. Denna akt av skapande beskrivs, i följande citat, som en stor glädje för Fadern, men också en smärta när människor vänder ryggen åt sin skapare:
Även om detta släkte så villigt har kastat sig för Satans fötter, så kan Jag, er Helige, aldrig glömma minnet av er skapelse och hur Min Fader fällde glädjetårar vid minnet av detta ögonblick. Därför kommer Jag inte att stå och se på hur Min Faders avkomma antar Min Fiendes skepnad; Fienden kan verka tilldragande men leder er till döden, medan det Jag erbjuder er kommer att föra er till er gudomlighet och leda er tillbaka till er Faders Famn.
Med kraft visar Gud sedan på sina skapade barns värdighet:
Söner! och döttrar! ni är den Allra Högstes avkomma! ni härstammar från Allmakt och Ära, o kom! ni tillhör Oss![1] ni hör till Himmelen …. ni är av Kunglig Ätt, så varför, varför lyssnar ni till Odjuret? ni är välsignade och skapade till Vår Avbild, inte Odjurets! ni skapades för att bo i förgårdarna till Den Högstes hus, så låt Mig få klä er i Min Härlighet; öppna ert hjärta och Jag skall rädda er! (22 juli 1994)
Människan är skapad till Guds avbild, till att ”vara Honom lik”, som det sägs i Bibelns första kapitel. Där står också att Gud såg på det Han skapat och det var mycket gott. Människan är en god skapelse! Ändå vet vi att det bara dröjer ett par kapitel innan ondskan gör sitt inträde på scenen. I den bild som målas upp i Vassulas budskap har ondskan mer än bara gjort sitt inträde; den har nått ett inflytande på ett sätt som aldrig tidigare skett i historien. Som en oroad far vänder Gud sig därför till oss, och säger:
Idag har Jag gjort stora ting för att rädda er; Jag är en Fader som är plågad av sorg därför att Jag ser hur denna värld är mer redo att döda än att älska; vart än Mina Ögon vänder sig ser de förräderi, mord, korruption, äktenskapsbrott, bedrägeri, oordning i äktenskapet, människor som hånar tron, förorening av själar, mened, synder mot hela naturen, hur kan Jag då hålla tyst? detta är anledningen till att Rättvisan kommer att övermanna denna hop; här talar Jag öppet som en Fader, oroad men skymfad och plågad; Min Röst suckar från Himlarna, hör Mig: finns det någon rättskaffens människa kvar bland er?
När människor som arbetar för fred, en bättre miljö och allt annat gott samtidigt, i andra delar av sitt liv, gör emot Guds vilja river de ner med ena handen det som de byggt upp med den andra. Därför blandas i budskapet ovan stort och smått – om nu några synder alls kan kallas små.
Mitt i allvaret avbryter Fadern sin diktamen tvärt, vänder sig till hemmafrun Vassula och säger:
Vassula, gå och utför dina andra sysslor också, Jag är medveten om din tid och din förmåga; Min Själs älskade, släck din törst i Mig; Jag Är en Levande Källa av Renhet och Jag älskar dig. (16 juni 1992).
Vassula har verkligen erfarenhet av både Faderns ömhet och kraft, av omsorgen om oss likaväl som verkligt allvarliga varningar. Hon citerar därför alltid ord som liknar dessa när hon är ute och berättar:
Kom ofta till Mig; öppna ditt hjärta för Mig, behandla Mig som en vän, som din Fader,
men ändå: glöm aldrig att Jag är din Gud och Helig. (25 april 1988)
Kanske är denna Guds helighet något som ibland tappats bort i vissa traditioner. Bägge dessa sidor – förtroligheten med Gud och respekten för Hans helighet – behöver finnas sida vid sida för att ge en rättvisande förståelse av Gud.
Herrens helighet hindrar Honom dock inte från att uppskatta enkla små samtal, likväl som humor som i följande dialog:
–Låt Mig få fortskrida med Min Plan genom att du ger Mig mer av din tid.
–Är jag ett hinder för Din Plan? (Han sänkte Sin blick och såg rakt på mig.)
–Kan någon som är så liten vara ett hinder för den Allsmäktige?
–En bacill kan vara en plåga för någon som är mycket större än bacillen.
–Vassula, du har inte förstått innebörden av ‘liten’, inte heller har du förstått innebörden av Mitt Sinne; du behagar Mig.
Vassula kommenterar: ”Jag kände att Herren var road”. (25 okt 1994)
Sonen
Den heliga Treenigheten, Fader, Son och Ande, är ett. Därför blir bilden av dessa tre naturligt nog väldigt lika varandra. Även bilden av Jesus präglas av ’förtroligheten’. Intimacy i det engelska originalet. Det blir inte helt rätt att översätta ordet med ’intimitet’, men ordet visar ändå på den närhet det handlar om.
O! vad Jag längtar efter att få hålla er alla i Mina armar och med stor Ömhet omfamna er! Vad Jag längtar efter att ni skall närma er Mig och bli förtroliga med Mig! Jag är er Överstepräst, men också er Helige, er Broder, er Vän, er Brudgum, Jag är er Skapare och ni är alla Min avkomma. (21 nov 1988)
Det är en varmt mänsklig Jesus som uppträder i budskapen. Det är armar, omfamningar och ömhet. I alla tider har Gud själv ingripit när bilden av Honom har förvrängts. Här har profeterna en särskild roll att i varje tid påminna kyrkan om den autentiska bilden. Kanske kan man kalla dessa beskrivningar för ett självporträtt av Jesus, eller som det beskrivs i budskapen: ett kärleksbrev. Här ett litet längre citat:
Uppenbara Mig för mänskligheten så som Jag har lärt er: Jag är Kärlekens och Barmhärtighetens Gud; Jag är inte en komplicerad Gud och Jag jagar aldrig någon till döds; inse att Jag ger och begär i enlighet med detta, Jag kommer aldrig att fordra mer av en själ än vad hon kan ge, Jag ber inte om mer än vad hennes kapacitet tillåter; Jag ber var och en om ett litet gensvar av kärlek, ett leende, en tanke, ett vänligt ord, bara ett enda ord från deras hjärta skulle tas emot som miljoner böner; detta har stor betydelse, till och med en enda tanke … Jag skall ta emot den som något oerhört dyrbart.
Jag älskar varje själ till dårskap; Jag är en Gud så oändligt Öm och Ödmjuk; Jag är Varsam med Min avkomma; den som introducerar Mig för Min avkomma som en krävande Gud och snar till vrede, skadar Min Kyrka; Jag är tålmodig och sen till vrede men Jag är snar till att förlåta och glömma.
Ingen skall kunna säga att Jag bara söker heliga människor; Jag är känd för att gå och söka rätt på de sjuka och eländiga; deras elände attraherar Mig, deras oförmåga att nå Mig gör Mig ännu ivrigare att dra dem upp till Mig och trycka dem till Mitt Hjärta.
Jag är Jesus och Jesus betyder Frälsare och Jag kommer för att rädda och inte för att fördöma. (7 dec 1989)
Att människans elände attraherar Jesus är ett ofta återkommande tema, inte minst i förhållande till Vassula själv. Det är det engelska ordet wretchedness som ligger bakom. Det kan översättas med ord som lumpenhet, förtvivlan, olycka, misär, undermålighet. Flera av orden betecknar en brist på något. Det är allt det vi inte är som låter Gud fylla oss med allt Han Är.
Ett annat tema som skymtar förbi ovan är hur Jesus blir berörd av oss, av det vi tänker, känner och säger. Vid något tillfälle beskriver Vassula hur hon sitter och skriver ned Jesu diktamen. Samtidigt betraktar hon ett fotografi av svepeduken från Turin.[2] Halvt omedvetet flyttar hon, i tanken, en hårtest från Jesu ansikte för att lindra irritationen. Omedelbart avbryter Jesus diktamen och säger berörd: ”Jag kände det där”. Också i följande budskap sitter Vassula och betraktar Jesu ansikte på den Heliga Svepeduken, och Jesus säger:
Vassula, ja, se in i Mitt Ansikte; att ha sett Mig, tröstar Mig; säg dem att det behövs så lite för att trösta Mig; kom och lovprisa Mig genom att älska Mig. (7 juni 1987)
Det behövs inte mer än en sinnesrörelse för att Jesus skall uppfatta det, och bli berörd:
Jag Är; lilla barn, en vänlig blick, ett litet leende från dig och Mitt Hjärta klappar av glädje!
Senare på kvällen frågade Vassula: ”Ska vi gå och vila, min Herre?” Hans svar fick henne att le och studsa till av glädje:
Ja, låt oss vila, men på ett villkor, att Jag vilar i ditt hjärta och du i Mitt Heliga Hjärta. (24 aug 1989)
Här är ett exempel på den ömsesidighet som åtminstone för mig var ny när jag mötte dessa budskap. Att jag kunde vila min själ hos Honom, ja, det visste jag från t.ex. Matt 11:28. Att Han också ville vila hos mig, det var för mig någonting nytt. Det gäller också alla gåvor Gud ger. ”Allt mitt är ditt” säger fadern till den hemmavarande sonen i Lukas kapitel 15. Vårt gensvar får bli: ”allt mitt är ditt”. I samma utsträckning som jag delar allt som är mitt med Gud – sorger, glädjeämnen, oro, men också mina resurser som tid och pengar, kärleken; ja, hela mig, i samma utsträckning kan jag ta emot det som Gud vill ge mig. Ingenting vill Han behålla för sig själv; allt vill Han dela. Samma ömsesidighet gäller naturligtvis också lidandet.
Vassula, det är Jag, Jesus Kristus; dotter, dina lidanden kommer att bli Mina och Mina lidanden kommer att bli dina; du kommer att dela allt Jag har, ja, även Mina lidanden; Jag skall vara nära dig och trösta dig när du behöver Mig, men i gengäld vill Jag bli tröstad när Jag lider.
Med rätta kommenterar Vassula:
–Jesus, egentligen behöver Du ingen, allra minst mig!
–Nej, Jag behöver ingen, ingenting saknas i Mig; men delar Jag inte allt Jag har med dig? (11 feb 1987)
Vad budskapet säger är att människan faktiskt bär på en kapacitet att trösta sin Skapare. Tanken svindlar.
Men ny är den egentligen inte. Kyrkans stora fasteperiod, och inte minst Stilla veckan, inbjuder till ett med-lidande med Kristus. Våra egna lidanden får sedan också vi dela med Honom.
Skall man beskriva Jesus kommer man inte förbi korset. I flera budskap dikterar Jesus sina lidanden på långfredagen för Vassula, och delar därigenom sina lidanden med oss. I likhet med flera andra kristna mystiker i historien kommer dessa beskrivningar tidigt i uppenbarelserna, som i följande utdrag:
När vi kom fram till Berget kastade de Mig till marken och slet av Mig kläderna, så att Jag låg naken inför allas ögon, Mina sår öppnades igen och Mitt Blod rann ut på jorden; soldaterna gav Mig vin blandat med galla; Jag ville inte dricka det för djupt inom Mig bar Jag redan den bitterhet som Mina fiender givit Mig; de spikade snabbt igenom Mina handleder först, och efter att ha naglat fast dem vid Mitt kors, sträckte de ut Min nedbrutna kropp och spikade våldsamt igenom Mina fötter; dotter, O dotter, vilken smärta, vilken ångest, vilken tortyr för Min själ, övergiven av Mina älskade, förnekad av Petrus, på vilken Jag skulle bygga Min Kyrka, förnekad av Mina övriga vänner, lämnad helt ensam, utlämnad till Mina fiender; Jag grät, ty Min själ var fylld av sorg. (9 nov 1986)
Knappt tio år senare betygade Jesus i ett budskap:
Om det var nödvändigt skulle Jag när som helst och utan tvekan ge Mitt liv på nytt, för att rädda er. (3 april 1995)
Jag har ibland mött kristna som inte tycker man skall ägna korset så mycket uppmärksamhet idag – Jesus har ju uppstått! Det är sant. Men utan korset förstår vi inte kärlekens väsen, och därmed inte heller Guds väsen. Vill vi ha Jesus får vi ta korset också. Vägen till uppståndelsen går genom korset och kan inte ges för stor betydelse.
Att omfamna Mig är att omfamna Mitt Kors… och låt Mig nu andas Mina Gudomliga Ord i dig: Jag har sagt dig att när du omfamnar Mig omfamnar du Mitt Kors och i denna omfamning badar du i Mitt Ljus; vägen, och Jag skulle vilja understryka, den enda vägen till förening med Mig i Gudomlig Kärlek, är när du frivilligt av kärlek omfamnar Mitt Kors, vilket har sina lidanden som du vet, men också sina glädjeämnen, och som leder dig dit där din själ blir upphöjd: till Golgata. (11 nov 1998)
Vassula är självklart inte någon felfri person. Hon syndar som alla andra. Vid ett särskilt tillfälle gjorde hon något som hon egentligen visste var fel. Hon hade tydligt och klart fått veta av Herren att hon inte får resa ensam på sina missionsresor. Också i evangelierna sände Jesus ut sina lärjungar två och två. Ändå reste hon ensam en gång, på uppmaning av en vän. I följande budskap rör Jesus med öm hand vid detta, och säger:
Jag Är; Jag står framför dig; var inte rädd, Mitt barn; har du inte hört att lydnad för Gud kommer före lydnad för människor? Vad har du gjort, Mitt barn!
Vassula skriver:
När jag hörde denna sista mening kände jag Guds förvåning, men jag kände på samma gång att Han var upprörd, och Hans förebråelse var som när en mor överraskar sitt barn med att göra något dumt. Det fanns inte alls någon hårdhet, men där fanns besvikelse och sorgsenhet.
Hon insåg hur allvarligt det är att bryta lydnaden mot Gud och att hon var i behov av förlåtelse. Därför fortsätter Jesus med följande ord:
När du är i Min famn är du gömd i Mig, du är i Honom som rättfärdiggör syndare, då, stackars lilla varelse, räknas din själ som rättfärdiggjord på grund av Mig.
Detta var ett av dina fall, men hur allvarlig din synd än var, kommer nåden att vara ännu större eftersom du insett vad du har gjort, och du har kommit och bett Mig om förlåtelse; nu är du levande igen, inte genom din egen kraft utan genom Min Kraft. (29 dec 1996)
Det är inte svårt att känna igen Luthers käraste tanke här, att vi är rättfärdiggjorda genom att vara gömda i Kristus och Hans rättfärdighet. Jag fick faktiskt upp detta budskap när jag en gång slog upp på måfå bland uppenbarelserna. Jag arbetade vid tillfället på en uppsats om just rättfärdiggörelseläran i dialog mellan de lutherska kyrkorna och den katolska kyrkan. Jag kände mig då rejält kritisk till Luther och hans teologi. Jag ser det inte som någon tillfällighet att jag fick upp just detta budskap, tvärtom: jag uppfattade det som en påminnelse om att jag borde uppskatta min egen tradition lite mer än jag gjorde. Det som är gott i denna tradition är gott även om det också finns kritik i budskapen mot andra delar av den, som vi skall se längre fram.
Händelsen ovan, att jag fick upp ett budskap riktat rakt in min situation vid ett visst tillfälle, har upprepats många gånger. Samma vittnesbörd har jag hört från andra också. Det är bra att läsa budskapen i ordning men ibland får man också något när man slår upp ”på måfå”, eller som jag hellre tror: genom Guds Andes handfasta vägledning.
Den Helige Ande
Det finns i budskapen ett ämne som det, utan jämförelse, undervisas mest om: den Helige Ande. Det lär finnas mer än fem tusen hänvisningar till den Helige Ande i budskapen.
Till allra största delen vävs dessa in i sammanhang där den Helige Andes aktivitet i kyrkan och i människan beskrivs. Men några budskap målar också upp bilden av vem och hurdan den Helige Ande är.
Den inre kraften i Min Kyrka är Min Helige Ande, levande och verksam; som hjärtat i en kropp är Min Helige Ande Hjärtat i Min Kropp, som är Kyrkan; […]
den inre kraften i Min Kyrka är Min Helige Ande, Påminnelsen om Mitt Ord, som inte uppenbarar något nytt, utan samma undervisning given av samme Ande; […]
den inre kraften i Min Kyrka är Min Helige Ande, denna Eld som ger er liv, renar er och gör er ande till eldstoder, kärlekens brinnande härdar, levande ljusfacklor som utan fruktan förkunnar Mitt Ord och blir den Allrahögstes vittnen och som lär andra att söka endast Himmelska ting.
(15 april 1991)
Jesus säger i Johannes evangelium: ”Hjälparen, den Helige Ande som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt” (14:26). Det är Anden som påminner om Bibeln genom profeterna. Uppenbarelser kommer alltså inte med något helt och hållet nytt. Det betyder inte att de är överflödiga, tvärtom. Vassula frågade vid ett tillfälle:
Herre, de som avvisar alla privata uppenbarelser har som argument att den enda Sanna Uppenbarelsen är den Heliga Skrift. Detta vet vi alla, men vad säger Du, min Herre?
Jesus svarade:
Den Heliga Bibeln är verkligen Sanningen, den Sanna Uppenbarelsen, men Jag har inte upphört att existera; se, Jag är Ordet och Jag är verksam i Anden; Min Förespråkare är med er alla, Sanningens Ande som många tycks glömma eller ignorera, för allt vad Anden säger er kommer från det som är Mitt; Han är Påminnelsen om Mitt Ord, Inspirationen för ert förstånd; det är därför Jag ständigt upprepar samma Sanningar för er, Mitt barn; förstå skälen till varför Jag ständigt väcker upp er med Påminnelsen; ta emot Sanningens Helige Ande; Jag kommer för att påminna er om Mitt Ord, Jag kommer för att kalla er till ånger innan Min Dag kommer. (13 sept 1989)
Den lutherska traditionen har, kanske något ensidigt, betonat det grammatiska skriftstudiet som en väg att nå fram till Skriftens egentliga mening. Det kan vara nyttigt med dessa språkstudier, men…
…för att tränga in i Mitt Ords djup behöver ni mer än så; andlig kunskap får ni genom den Helige Ande som upplyser Skriften för er; har ni hört talas om någon som läser på natten när ljuset är släckt? bara när ljuset är tänt kan man se orden och läsa; utan ljus ser ni ingenting, utan den Helige Ande som överskrider tanken och vars ljus övergår alla stjärnbilders ljus, kommer det som Vishetens säger och ger uttryck för i Mitt Ord att förbli dolt för er. (13 sept 2002)
När det gäller Bibeln finns det en hel del budskap som betonar dess roll och gudomliga auktoritet. Hur är det då med Traditionen, denna del av det kristna arvet som det råder oenighet om i den ekumeniska dialogen? Traditionen omnämns vid sidan av Skriften, med samma gudomliga ursprung. Däremot argumenteras det aldrig för den. Här är bara ett av många exempel, hämtat från en text om den Helige Andes sju gåvor:
Jag kan göra er i stånd att predika Mitt Ord och Min Tradition, trefalt välsignad, till det yttersta av er förmåga genom kraften hos Min Starkhets Ande. (19 juni 1995)
Det är vanligt att det heter just ”Min Tradition”. Det är inte mänskliga traditioner som avses, utan en gudomlig – och därmed en auktoritet. Det är den uppfattning som både katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna har haft hela tiden men som ifrågasattes vid reformationen. Vad som egentligen avses mer precist med Traditionen finns inte utrymme att ta upp här men vi skall se längre fram, i kapitlet ”Profetism och tradition”, att det finns kopplingar mellan Traditionen och det profetiska elementet i kyrkan.
Bland Bibelns olika bilder för Anden finns vattnet, det flödande och livgivande vattnet. En präst berättade hur han, varje gång han tvättade ansiktet eller duschade, ber: ”Kom, Helige Ande!” Vattnet som symbol för Anden förekommer också rikligt i budskapen. Följande citat har tydliga allusioner till både Hesekiel och Uppenbarelseboken:
Lycklig den människa som öppnar sitt hjärta för Min Helige Ande, han skall vara som ett träd vid en flod, som frambringar ny frukt varje årstid, med löv som aldrig vissnar men som är läkande; lycklig den människa som öppnar sitt hjärta för Min Helige Ande, likt en kristallklar ström skall Min Ande flöda som en flod i hennes hjärta och förnya henne, ty varhelst denna flod flyter, springer liv fram, och glädje! har ni inte läst: Livets Flod, som rinner upp från Min Tron och från Lammet skall flyta fram mitt i stadens gata? (5 okt 1992)
Det brukar sägas i kristen tradition att Anden är vår direkta beröring med Gud. Den faktiska erfarenheten av Gud sker i och genom Anden. Därför är det bara genom Anden vi kan bli förvissade om att Gud är vår Far, att vi är barn till den Allrahögste. Vi behöver bli födda av Anden för att kunna se detta. Detta framkommer i följande budskap, som också tillhör ett av de mer ovanliga inslagen, nämligen att den Helige Ande själv talar:
Skriften säger: ’saliga är de renhjärtade: de skall se Gud’. För att se Gud och erkänna Honom som er Fader måste ni födas av Mig, den Helige Ande, av nåd; hur skulle ni annars kunna se Gud? Har ett barn innan det blivit fött någonsin sett sin far? Inte förrän det är fött får det se sin far; så är det också med er andliga födelse genom Mig; kött är kött och har köttets synförmåga; men den som är född av Anden får en vision av Gud som gör honom i stånd att fatta Gud, erkänna Honom och tränga in i Hans djup. (7 juni 1998)
Det ovan citerade tillhör ett långt budskap som Anden själv gav Vassula under flera månader 1998. Under den period som det skrevs ner fick hon även några korta visioner av den Helige Ande. Hon skriver vid det första av dessa tillfällen:
I denna stund såg jag ett Ansikte badande i ljus, vackrare än den vackraste ängel. Han som är utan form antog en form; denna syn av den Helige Ande, som ville visa sig i sin gränslösa kärlek, en oförtjänt gåva till en ovärdig varelse som jag, fick mitt hjärta att jubla. (7 juni 1998)
I kapitlet om en andra pingst kommer löftena om Andens utgjutande över vår tid att lyftas fram. Där finns fler budskap kring den Helige Ande.
Anden välkomnas dock inte av alla. Så länge man håller sig med en tänkt Gud kan man hålla honom på avstånd. Men när Gud griper in konkret i en människas liv, eller i kyrkan genom profeter, mirakler och på andra sätt, reser somliga sina skyddsmurar. Jesus säger i ett budskap:
Du måste tro Mig när Jag säger att Min Helige Ande förföljs som aldrig förr i ert släktes stora avfällighet; Han har blivit er tidsålders Stötesten. (7 juli 1992)
I följande text är det Anden själv som för ordet om just detta:
Bli inte förvånad när världen idag förblir död för Mitt Anrop, och när den lyssnar men inte förstår; så länge som människor är behärskade av den onde och hänger fast vid denna förgängliga värld, kommer Jag att förbli okänd för dem. (21 juni 1998)
Det finns uppenbara hinder för att ta emot och förstå Anden. Två saker nämns här:
”Behärskad av den onde” blir man inte utan anledning. Det är orsakat av synd, att man get sitt medgivande till synd. Eller på normal svenska: fallit för en frestelse, och sedan inte erkänner att det är en synd. Ju mer det fortgår, ju mer stängs hjärtats dörr av oss själva, inifrån, och vi kan inte se och förstå Guds Ande. Bara ett erkännande av synden öppnar hjärtat, och gör oss fria från ondskans grepp.
Den som ”hänger fast vid denna förgängliga värld” kan inte se och förstå det rike som inte ”hör till denna världen” (Joh 18:36). Många kristna har gjort erfarenheten att de som står utanför tron inte riktigt kan förstå de upplevelser man haft, eller den tro man fått. En form av främlingskap som kan vara smärtsam, inte minst när den uppstår upp inom en familj eller annan nära gemenskap. Följande citat handlar om detta och utgör samtidigt ett typiskt exempel på hur olika passager i Skriften vävs ihop till ett:
Idag kommer Min Helige Ande och hänrycker en av två, innesluter honom i Sin flammande Eld och sänder ut honom till att vara den Allra Högstes vittne. Min Helige Ande lyfter en, medan den andre lämnas kvar i stoft bland stoft; en tas med, en lämnas kvar. Min Helige Ande blåser vart den vill, likt vinden; ni hör dess sus men vet inte varifrån den kommer eller vart den går. (23 dec 1993)
Här förstår vi också att idén om ”uppryckandet”, som i vissa sammanhang uppfattas bokstavligt, snarare är symboliskt menat. Varför Gud väljer att ”en tas med, en lämnas kvar” får vi inte heller i dessa uppenbarelser något svar på, men det är ingen ovanlig erfarenhet att det ofta förhåller sig så.
Den Heliga Treenigheten
Fadern, Sonen och den Helige Ande – alla tre personerna i den Heliga Treenigheten framträder i budskapen var och en, men också tillsammans som ett. Ofta uppträder ett ”Oss” eller ”Vi” mitt i texten, som i följande avsnitt där Sonen först har inlett med ett kort stycke, för att sedan följas av ett utrop av den Heliga Treenigheten:
Du som är Oss så kär, efterlikna Oss.
Lite längre ner talar den Helige Ande ensam, med ”inslag” av hela Treenigheten:
Det är Fadern som sänder dig ut på dina resor; men Jag är med dig hela tiden; själ! Jag skall fortsätta att forma dig efter Vår Avbild så att Jag, när din förgängliga natur måste förgå, kan lyfta dig på nytt, och låta dig vandra i Våra Gårdar. (9 nov 1994)
Hur skall man förstå Treenigheten, detta signum för den kristna tron? Alldeles i början på Vassulas kallelse hade hon, precis som de flesta, svårt att förstå hur det hängde ihop. Hon hörde en dag följande:
–Ära vare Gud Fader som har befriat dig från det onda
–Vem är det?
–Det är Jag, Jesus, varför?
–(Jag kände mig generad. Fortfarande begriper jag inte vem Fadern är, eller vilken skillnaden är mellan Fadern och Jesus. Om Han hänvisar till Gud Fadern, hur kan då Jesus säga att Han också är Fader?)
–Lyssna Vassula, var uppmärksam på vad Jag säger dig; lär dig att Gud och Jag är Ett; Jag är Fadern och Sonen; förstår du nu? Jag är En, Jag är Alla i En; Jag är Alla i En,
–Du är alla i en?!
–Jag Är;
–Och Ljuset?
–Jag Är Ljuset också; hör Mig;
(Här började jag tänka på hur svårt det skulle bli att förstå och skriva, eftersom jag även kom att tänka på frågan om den Helige Ande.)
–Låt oss försöka; den Helige Ande kommer från Mig; förstår du nu? Alla i En; den Heliga Treenigheten är En; du kan kalla Mig Fader också; Visheten kommer från Mig; Jag är Visheten också. (2 mars 1987)
Det är några av dessa tidiga budskap som har föranlett kritiker att hävda dogmatiska felaktigheter i förhållande till läran om Treenigheten. Det är viktigt att komma ihåg att Gud i dessa tidiga budskap talar till Vassula, på hennes nivå. Inte för att tillfredsställa felsökare. Vassula beskriver sig alltid vara helt medveten om vem i Treenigheten det är hon talar med, vilket ibland har behövts förtydligas i texten.
Ytterligare hjälp att förstå fick Vassula av en vision, med ett bildspråk som för tankarna till trosbekännelsens ”Gud av Gud, Ljus av Ljus”. Hon skriver:
En vision av Ljus som kommer ur varandra. Först kommer ett ljus och så ännu ett, så att det blir tre ljus. När Sonen är i Fadern, då är de ett. Den Heliga Treenigheten är en och densamma. De kan vara tre, men alla tre kan vara ett. Så det blir En Gud. Gud är i tre Personer, och en i väsendets enhet.” (24 nov 1987)
Från reflektioner om Treenigheten är avståndet inte långt till en annan gemenskap, nämligen Kyrkan. Den Heliga Treenigheten är urbilden för kyrkans gemenskap. Följande citat får avsluta detta avsnitt och samtidigt föra oss över till nästa, om Kyrkans enhet.
Jag är den Heliga Treenigheten, i Ett och Samma Väsen, som med Min Frälsningsplan förbereder er alla att förenas i en enda helig fålla; Jag är Han som tuktar de höga träden och låter de små träden växa;[…]
Jag kommer till er med Mitt Hjärta i Min Hand, Jag kommer för att ge er Min Frid och Min Kärlek, Jag kommer för att förena er alla tillbaka in i en enda Fålla, Jag kommer för att uppväcka denna döda tidsålder till en levande tidsålder; kom och prisa Mig, er Herre, […] Jag, Herren, lägger Min Hand på ert huvud och välsignar er; var ett. (1 juni 1989)