Under åren har Vassula tagit emot budskap specifikt riktade till olika länder. Följande tog hon emot 6 september 1995 inför en resa till Norge, Sverige och Danmark, och hon ombads läsa upp det vid framträdandena här. Budskapet är därför riktat inte bara till Sverige, men också till oss.
Sverige,
även om du ännu är slagen med blindhet, och trevar dig fram i denna ödemark, utblottad, utsvulten, uttorkad och bränd, även om du känner dig hemsökt av svåra plågor: vänd tillbaka till Mig sådan du är! ty Jag har vänt Min Heliga Vrede ifrån dig och påmint Mig om att Jag, Jag är ditt upphov …. och Jag skall bistå dig alltid och överallt där du går; närma dig den Levande så skall Jag visa dig Min ljuvlighet, och lära dig att Gudsfruktan är starkare än allt annat; Gudsfruktan skall hålla dig borta från synd.
Kom och slå rot i Mig så att Jag kan förvandla också dig till ett Träd med grenar som bär frukt, och Min inskrift skall ristas in i var och en av dina frukter, så att de som äter skall hungra efter mer; och i fortsättningen skall du fästa ditt öra vid Sanningen, trefalt Helig, och genom att vända ditt hjärta till Sanningen skall du leva.
Det är ett oerhört hoppfullt budskap vi har fått. Om man betraktar det inledande stycket som en diagnos är det inte något särskilt hälsosamt tillstånd som målas upp av våra länder. Ändå lämnas inte mottagarna i det skicket utan uppmanas: ”Vänd tillbaka till Mig sådan du är”. I likhet med budskap jag citerat tidigare i boken så behövs inte någon uppsträckning innan vi närmar oss Gud. Istället får vi höra: ”Kom som du är”. Det finns inget att vara rädd för, ”ty Jag har vänt Min Heliga Vrede ifrån dig och påmint Mig om att Jag, Jag är ditt upphov ….”.
Orden ”… Jag, Jag är ditt upphov ” ger inte helt rättvisa åt originalet. Det står på engelska: ”… I, I have fathered you”. Det är den himmelske Fadern som är vårt upphov, vårt ursprung,
Vad står då den inledande diagnosen för? Eller ska vi kanske hellre kalla den för den Gode Herdens omsorg om sin hjord. Jag utger mig inte för att veta detta, men några tankar väcker budskapet i alla fall. Det inleds med olika beskrivningar som har avsaknaden eller brist gemensamt: ”blindhet, ödemark, utblottad, utsvulten, uttorkad och bränd”.
Avsaknad av Gud
När Gud talar till oss i dessa uppenbarelser gäller det inte primärt det materiella. Det gäller främst relationen till Honom själv, och därefter också konsekvenserna i våra relationer till andra. Det är detta avsaknaden handlar om. Vi är, tillsammans med övriga adresserade länder i detta budskap, de mest sekulariserade länderna i världen. Gud betraktas här inte som viktig i de flesta människors liv. Om det är som den kristna traditionen säger, att människan är skapad av Gud för att leva sitt liv i Hans närhet, ja, med Gud inom oss, då blir ett liv utan Gud präglat av just avsaknad. Många, precis som Vassula, märker inte av detta förrän de låter Gud komma in i livet. Då blir skillnaden desto tydligare. Det behövs inte särskilt mycket tankemöda för att se hur den fixering vid det materiella våra länder präglas av utgör ett försök att kompensera denna inre tomhet. Medicinen mot denna tomhet är att rota sig på djupet, i just det som vår kultur avvisar:
Kom och slå rot i Mig så att Jag kan förvandla också dig till ett Träd med grenar som bär frukt, och Min inskrift skall ristas in i var och en av dina frukter, så att de som äter skall hungra efter mer.
Avsaknad av trons fullhet
En helt annan typ av avsaknad tycker jag mig se inom min egen protestantiska tradition. När jag i mina möten med människor från andra länder, främst katoliker och ortodoxa, skall försöka beskriva vår lutherska kyrka har jag kommit på mig med att ofta använda ordet ”inte”. Vi har inte det där, vi gör inte det där. Det tycks mig som om det, återigen, är avsaknad av vissa saker som är det mest slående. Hur kommer det sig? Från den bok som Peter Halldorf kallar sitt ”manifest för kristen enhet”[1] tar jag hjälp av några tankar.
Martin Luther hade, som det ofta sägs, inte för avsikt att skapa någon ny kyrka, utan att förnya sin egen katolska kyrka. ”Luther betraktade sig själv som en god katolik, ja, i själva verket som en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade”, skriver Halldorf. Kanske vågar vi kalla Luther för ’profetisk’ i en lite vidare bemärkelse än vad begreppet annars står för i denna bok. Han brann onekligen för den upptäckt han gjort och som var så befriande för honom själv och andra i hans samtid.
Samma sak gäller också många andra gestalter i kyrkohistorien som initierat förnyelserörelser. Lewi Pethrus, som exempel, vägrade livet igenom att lämna Svenska Kyrkan eftersom han betraktade pingströrelsen som en förnyelserörelse inom densamma.
Medveten om att inte alla protestantiska fraktioner är resultat av Andens inspiration kan vi kanske ändå, som Halldorf, kalla många av dessa rörelser för ”profetiska” till sitt väsen. Deras avsikt var förnyelse av något befintligt, inte att skapa nya kyrkor.
Eftersom denna bok beskriver just en profetisk kallelse tillåter jag mig att dra vissa paralleller. När katolsk teologi skall benämna den typ av uppenbarelse som Vassula tar emot så kallas den för ”partiell uppenbarelse”, eller ”deluppenbarelse”. Detta skiljer den, och andra motsvarande uppenbarelser, från den ”fulla uppenbarelsen” som innefattar Kyrkans hela trosskatt. Ingen sådan deluppenbarelse kan göra anspråk på att ha hela Uppenbarelsen. Anledningen är inte så svår att förstå: syftet med dem är inte att ersätta Kyrkans tro utan att förnya Kyrkans liv. Därför finns ett begränsat fokus.
Alla sådana profetiska rörelser, vare sig de härrör ur uppenbarelser eller inte, hör hemma i en särskild tid och särskild miljö, och det är de aktuella omständigheterna som är i fokus. Just detta fokus är med nödvändighet begränsat till det som är väsentligt just där och då, och annat lämnas utanför. Helt naturligt.
Vad händer då om en sådan förnyelse, med sitt begränsade fokus och innehåll, ”startar eget”, blir en ny kyrka? Inte oväntat följer det som var i fokus med, medan annat lämnas därhän. Lägg ett generationsbyte till det, och det innehåll som inte följde med känns främmande och felaktigt. Mycket förenklat tror jag att man på detta sätt kan beskriva varför protestantismen ofta står främmande inför den katolska kyrkan – liksom inför de ortodoxa – som man upplever har lagt till saker som inte fanns med ”från början”. På motsvarande sätt upplever katoliker och ortodoxa att protestantismen har tappat bort sådant som självklart hör till den kristna tron.
Ändå är det viktigt att komma ihåg hur väsentliga profetiska rörelser genom hela kyrkans historia alltid har varit. Det är nog ingen överdrift att påstå att utan dessa skulle Kyrkan idag vara mer lik ett torrt skelett än Kristi levande kropp. Därmed också sagt att många av dessa rörelser som uppstått, också inom protestantismen, är och har varit väsentliga för hela Guds folk. De bör uppskattas för vad de är, och inte främst för vad som saknas. Sedan är det naturligtvis viktigt att de protestantiska samfunden närmar sig det som tappats bort på vägen. Det finns verkligen mer att upptäcka!
Svenska kyrkan
Det ovan sagda gäller alltså också den kyrka jag själv tillhör, Svenska kyrkan. I budskapet ovan står också: ”Närma dig den Levande så skall Jag visa dig Min ljuvlighet, och lära dig att Gudsfruktan är starkare än allt annat”. I original står ordet piety som betyder både ”fromhet” och ”gudsfruktan”. Båda varianterna är riktiga om än med lite olika nyans. De båda översättningsmöjligheterna svarar mot det jag lyft fram tidigare, att vi skall närma oss Gud både som ett barn, i förtrolighet, men också inse att Gud är helig, värd att frukta. Det är lika viktigt med båda förhållningssätten.
Att det alls omnämns beror väl på att det saknas idag. I ett sekulariserat Sverige är det knappast ägnat att förvåna. Frågan är bara: hur mycket har detta påverkat och trängt in i våra kyrkor? Svenska kyrkan är naturligt nog extra utsatt för detta som den tidigare statliga institution den är. Att frukta Gud innefattar också lydnad för Hans Ord. Jag tror att Svenska kyrkans ledning på ett särskilt sätt behöver ta till sig det som i budskapet utgör både en uppmaning och ett löfte: ”I fortsättningen skall du fästa ditt öra vid Sanningen, trefalt Helig, och genom att vända ditt hjärta till Sanningen skall du leva”.
Jag vill ge några aktuella belysningar av detta.
En tidigare biskop i Växjö, Jan-Arvid Hellström, skrev i sitt herdabrev om gudsbilder. Det var en tankeväckande bok om hur de bilder och föreställningar om Gud vi har fått med oss påverkar oss, och att vår bild av Gud inte är detsamma som Gud. Vår erfarenhet av föräldrar och andra viktiga personer i vår uppväxt är med och formar vår uppfattning av hur en himmelsk ”förälder” skulle kunna vara.
Problemet som har uppstått är att somliga verka betrakta alla Bibelns beskrivningar av Gud som just bilder. När man i arbetet med en ny handbok för Svenska kyrkan ville balansera den traditionellt kristna ”bilden” av en manlig Gud genom att ersätta den med något annat så tror jag man missade något väsentligt. Gud kan liknas vid olika saker i Bibeln, som hönan, som en moder som ammar sitt barn osv. Det kan man kalla för bilder. Men när Gud kallar sig själv Fader, Son, och Ande så är det inte på samma sätt bilder. I brist på bättre beteckningar kanske man kan kalla det för ’namn’ eller ’egenskaper’. Det är det sätt att namnge sig själv som Gud valt, och uppenbarat för oss i Bibeln och Traditionen. Det kan vi inte ändra på om vi fortsatt vill kalla det för kristendom.
Det har blivit tydligt vid läsningen av uppenbarelserna till Vassula att Gud kallar sig vid samma namn också idag. Det är ingen skillnad. Det är Herre, Fader, Son och Ande. Det är alltid ”Han” när Gud omtalas. Att det också finns kvinnliga bilder av Gud, som mor och syster, bekräftar Bibelns egen karaktär. När Gud i några enstaka budskap kallar sig själv Visheten används pronomet ”hon”.[2]
När vissa teologier vill ifrågasätta den traditionellt kristna förståelsen av Gud uppstår ett tomrum som därför måste fyllas med något annat. Detta ’annat’ blir med nödvändighet en ny gudsbild, eller gudabild, ihopsnickrad av de egna idealen av hur Gud borde vara. Hur fin den tanken än känns så hamnar man ändå i det som man brukar kalla avgudadyrkan. Det blir gudabilder som avspeglar oss istället för något som vi kan spegla oss i och formas av.
Jag tror att både reformationens avvisande av Traditionen och dess auktoritet samt de liberala tankelinjerna som i olika utsträckning avvisar Bibeln som gudomlig auktoritet grundar sig på samma sak: en bristande tillit till Kyrkan, inklusive dess konkreta ämbeten. I förlängningen blir det ett tvivel inför Guds makt att låta sin Uppenbarelse och sin Andes vägledning förbli intakta och levande genom historien.
Vid ett tillfälle fick Vassula höra följande:
Låt saker och ting ske som om de skedde av sig själva, detta är det sätt Jag arbetar på; försök inte “driva på” saker eller händelser; genom att “driva på” driver du också undan Mig; så bli kvar och förbli ingenting, låt allt komma ifrån Mig. (27 dec 1988)
Det är nog dessvärre en av de mindre goda egenskaperna hos Svenska kyrkans ledning, att man ”driver på” när den egna viljan skall igenom. Fort skall det gå. Men enligt budskapet drivs Gud undan av ett sådant beteende. Lyhördheten för Andens vägledning försvinner.
När Vassula i början av sin kallelse såg böckerna hon skrev ner sina uppenbarelser i suckade hon och sade till Gud: ”Alla dessa kommer att sluta sina dagar i min byrålåda. Ingen kommer att få veta något om det”. Han svarade med auktoritet: ”Jag är Gud, och det jag har föresatt mig kommer också att fullbordas. De kommer att bli spridda och lästa”. Idag kan vi se att detta blivit sant. Gud har makten att föra saker dit Han själv vill. Kanske kunde jag önska av Svenska kyrkans ledning att man hade tålamodet att vänta, vänta in andra kyrkor i viktiga frågor. Gud kommer att föra saker dit Han själv vill, men då utan att fördjupa splittringen.
Det finns skäl att stanna upp och lyssna in när Vassula talar. Om det är från Gud så finns det mycket att hoppas på. Jag citerar slutet av budskapet till Sverige igen:
Kom och slå rot i Mig så att Jag kan förvandla också dig till ett Träd med grenar som bär frukt, och Min inskrift skall ristas in i var och en av dina frukter, så att de som äter skall hungra efter mer; och i fortsättningen skall du fästa ditt öra vid Sanningen, trefalt Helig, och genom att vända ditt hjärta till Sanningen skall du leva.
Det är min önskan att dessa uppenbarelser, för de som läser dem, skulle kunna återge förtroendet för Kyrkan och för Jesu makt att hålla sina löften. Han säger i evangelierna: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, och ”Jag skall sända er Sanningens Ande som skall vägleda er till hela sanningen”. Vi får lita på detta.
*
Det är läge att gå över till just reflektionen över vad profeterna har för roll i kyrkan, och vad som är deras oundgängliga bidrag till kyrkans liv. Vi har sett hur denna konkreta profetiska uppenbarelse, ”Sant liv i Gud”, på olika sätt har visat oss Gud – Fader, Son och Helig Ande – och den splittrade kristenhetens väg till enhet. Vi har också sett på några profetiska löften och varningar som rör vår egen tid. Alla dessa delar hör samman med det som kan beskrivas som det viktigaste med all uppenbarelse, nämligen att föra människor till ett genuint kristet liv, att leva ett ”sant och äkta liv i Gud”.