Som jag skrev redan i bokens inledning är Guds kärlek grunden för uppenbarelsen, en tanke som återfinns hos Augustinus. Kärleken kan aldrig vara utan någon att älska, synliggjort i Treenighetens inbördes kärlek. Men denna kärlek vänder sig också utåt; själva skapelsen är ett resultat av denna kärlek.

Det fanns före syndafallet en enhet och öppenhet mellan människan och Gud. Människans syndafall stängde dörren till enheten och öppenheten, och efter fallet måste det till ett ingripande av Gud, en ‘uppenbarelse’, ett lyftande av slöjan som skiljer Gud och människan åt.

Den kristna profetismen har naturligtvis en given plats som det kanske mest konkreta exemplet på hur Gud uppenbarar sig. Det går att särskilja två olika sätt som uppenbarelsen kommer till uttryck genom profeterna. Det ena är själva erfarenheten av direkt kommunikation med Gud, och det andra är det mål Gud har med kommunikationen, det som sägs eller förmedlas, och som därför är något kyrkan kan reflektera över. Det förstnämnda har mest med personen som tar emot uppenbarelsen att göra, och det sistnämnda mest med innehållet i uppenbarelserna. Någon skarp gräns dem emellan skall man dock undvika att sätta upp.

Profetism som erfarenhet

När det gäller det förstnämnda, uppenbarelse som erfarenhet, har teologer och psykologer länge haft svårt att kommunicera på ett fruktbart sätt. Somliga teologer har betonat det övernaturliga ursprunget, ibland ända till rent fundamentalistiska ståndpunkter, och lämnat litet eller inget utrymme för de mänskliga mekanismer som är inblandade.

Psykologer har, å andra sidan, tenderat att förklara uppenbarelser enbart utifrån likheterna med andra företeelser som hallucinationer och liknande. En naturlig förklaring har ansetts utesluta en övernaturlig. En vetenskap som har präglats så mycket av en rationalistisk världsbild har bara haft en enda förklaring till avvikelser från normaltillståndet, nämligen att det är sjukligt.

Idag kan man se öppningar i dialogen mellan teologer och psykologer. Somliga psykologer har accepterat att religiösa erfarenheter, bara för att de har paralleller i klinisk psykiatri, inte med nödvändighet måste vara sjukliga. Teologerna har, å sin sida, accepterat att Gud inte behöver gå utanför de psykologiska mekanismerna när Han vill kommunicera sig. Detta ligger också i linje med klassisk inkarnationsteologi.

Psykologin kan bidra med förståelse av vad som sker i samband med en uppenbarelse, och teologin kan bidra med uppfattningar om ursprunget, funktionen och meningen med dessa kommunikationer.

Många mystiker är också författare i det att de skriver och talar om sina mystika erfarenheter. De kan beskriva hur inspirationen upplevs med varierande kraft, ibland svagare, ibland starkare. Anders Piltz skriver om Birgittas erfarenheter, hur hon ibland tog emot ord för ord, medan hon vid andra tillfällen enbart fick själva essensen av det som Gud ville förmedla och där hon själv fick formulera det.^[1] Här kan man tydligt se likheten med Vassula som beskriver sitt mottagande av uppenbarelserna på samma två sätt.

Var och hur mötet mellan det gudomliga och det mänskliga sker är föremål för en viss forskning. Här står vi dock inför ett mysterium som vetenskapen är långt ifrån att kunna förklara. Även en troende, som har tillgång till flera kriterier för att bedöma äktheten, måste med nödvändighet göra en bedömning i tro för att kunna ta till sig en given uppenbarelse och låta den bära frukt.

Det finns många obesvarade frågor i relation till förhållandet mellan det gudomliga och det mänskliga. Istället för att fastna i frågan om hur mycket som är av Gud respektive människan är det mer fruktbart att se den färdiga ‘produkten’ ur inkarnationens perspektiv. Lika litet som Kristus kan begränsas till ett visst procentantal av gudomligt och mänskligt, lika lite kan en nedskriven eller uttalad uppenbarelse begränsas till ett visst antal procent gudomligt respektive mänskligt. Snarare sammanfaller på ett symbiotiskt sätt gudomligt och mänskligt i all äkta uppenbarelse.

Gudomlig kommunikation är något som erfars på en rad olika sätt. Om än några profeter har erfarit Guds ord på ett direkt sätt, ingjutet i intellektet utan ackompanjemang av ljud eller bilder, så är ändå de vanligaste formerna för profetisk erfarenhet visioner, apparitioner och lokutioner. Något förenklat kan dessa tre beskrivas på följande sätt:

 

Visioner karaktäriseras som subjektiva, inre, erfarenheter. Visionären förflyttas ofta bort från sin vanliga omgivning och bakgrund. De kan framträda i vaket tillstånd, ofta under hänryckning eller som drömvisioner. Dessa drömmar skiljer sig från vanliga drömmar i sin klarhet vilket låter visionären minnas många detaljer.

Apparitioner upplevs som yttre, objektiva erfarenheter av sensorisk natur. Visionären ser dessa objekt på samma tredimensionella sätt som andra yttre objekt. Skillnaden är att de bara är synliga för visionärerna, som också erfar att de ser dem med sina vanliga ögon. De beskrivs uppträda i den vanliga verkligheten, bland andra objekt. De många Mariauppenbarelserna som har rapporterats under de senaste 150 åren är vanligen av denna typ.

Lokutioner, eller ’inre hörande’, ’inre ord’, relaterar till hörandet utan att något yttre ljud är inblandat. De förekommer ofta tillsammans med visioner och apparitioner för att göra dessa förståeliga.

 

Ett teologiskt ämne som ägnar sig åt detta är religionspsykologin eller, inom katolsk undervisning, mystikens teologi. Det är inte sällan hit arbete med profetismen hänvisas. Problemet är att den bara delvis hör hemma där.

Mystiken har traditionellt sett varit starkt individualistiskt präglad. Det är individens vandring till unio mystica – ”det saliga skådandet av Gud” – som är i fokus. Och på vägen dit finns det många ’blommor’ – nådegåvor – men om man ägnar dem onödig uppmärksamhet kommer man inte till målet. Därför har man generellt sett haft en avvisande attityd mot uppenbarelser; inte för att de inte finns, utan för att de riskerar att störa vandringen mot målet. Därtill har man också föredragit det ordlösa framför det uttalade. Innehållet i uppenbarelserna har därför inte ägnats särskild uppmärksamhet.

Det säger sig själv att profeterna, med deras tydliga kallelse att tala om det de erfarit, inte helt finner sin hemortsrätt där. Därför behöver man även betrakta profetismen som något att reflektera över, dvs ett innehåll som förmedlas. Här kommer också frågan om Bibelns plats i förhållande till en given uppenbarelse upp, så låt oss börja där.

Profetism som något att reflektera över

Bibeln utgör det auktoritativa och konstitutiva vittnesbördet om det människoblivna Ordet, Jesus Kristus. Gamla Testamentet förbereder det, och Nya Testamentet utgör vittnesbördet från de som sett Ordet med egna ögon. Genom den s.k. kanonbildningen stängdes detta för ytterligare innehåll efter sista apostelns död. Ingen kristen uppenbarelse (eller lära) får motsäga Skriftens vittnesbörd, om den skall betraktas som autentisk.

Enligt Thomas av Aquino måste en lära som skall formuleras av kyrkan finnas i Bibeln på något sätt, uttalad eller outtalad. Ett exempel på det sistnämnda är läran om Treenigheten som utvecklades under de första århundradena. Uttryckt på det sättet finns inte denna lära i Bibeln men själva saken finns ändå där. Med detta sätt att tänka stängs inte dörren för en fortsatt läromässig utveckling, genom Andens fortsatta vägledning.

Under Andra Vatikankonciliet gjorde den katolska kyrkan för första gången en systematisk framställning av uppenbarelseteologin. Ett sätt att förstå Uppenbarelsen, som varit framträdande tidigare, var en rent läromässig förståelse där denna i huvudsak betraktades som gudomlig information, en lära. Om läran redan var given i Skriften, så fyllde profetiska uppenbarelser ingen funktion utan var i princip onödiga. Ett citat som ofta använts i det sammanhanget är Johannes av Korsets ord om Kristus: ”Ett Ord har Gud talat, och i det har Han sagt allt”.

Den uppfattning som formulerades under Andra Vatikankonciliet var istället en som kallas ’personalistisk’, och tillkom under inflytande från protestantiskt håll. I denna uppfattades uppenbarelse snarare vara Guds hela självkommunikation; relation snarare än enbart information.

I en sådan förståelse blir det lättare att se och acceptera att profetiska uppenbarelser på inget sätt är överflödiga, utan tvärtom nödvändiga för att tillåta Guds direkta ingripande. Vad är det då för ingripande Gud gör genom profeterna?

 

Profetismens grundläggande kriterium är dess uppbyggande av gemenskapen. För att kunna vara det måste den vara riktad till samtiden, även om både förutsägelser om framtiden och uttolkningar av gångna tiders händelser tas upp. Därtill behöver den också vara begriplig, som Paulus säger: ”I församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor”.

Profetismen tjänar syftet att uppmuntra, men också att korrigera. Tanken på profetism som korrigering har varit mest framträdande i protestantisk teologi, och har nära nog blivit en nästan konstitutiv del av de reformatoriska kyrkorna – synligt i namnet ”protestant”. Inom katolsk teologi tänker man sig att profeterna kan kritisera de som innehar ämbetena, men aldrig själva institutionen i sig. Profetismen är inte anti-hierarkisk. Teologen Karl Rahner tänker sig att den sparsamma uppmärksamhet som profetism och profetiska uppenbarelser fått inom katolsk teologi grundar sig på denna problematiska relation. Det bottnar, enligt Rahner, i avundsjuka. ‘Direktlinjen till himlen’ ger profeterna en auktoritet som institutionens historiskt baserade auktoritet inte kan konkurrera med.^[2]

Profetism innefattar också gudomlig vägledning. I en viss historisk kontext kan teologin förse oss med olika förslag på hur kyrkan kan orientera sig, men teologin kan inte alltid visa på vilken av de olika lösningarna som är den bästa. Här har det profetiska elementet en nödvändig roll som förmedlare av just gudomlig vägledning.

 

Medan profetian alltid verkar uppbyggande i profetens egen samtid, kan den även kasta ljus över händelser i det förflutna, nuet och framtiden.

Profetism kastar ljus över det förflutna. Profeter i både Bibeln och kyrkans historia hänvisar till historiska händelser i det förflutna, för att visa på Guds mäktiga verk. Profeterna i GT hänvisar till lagen på Sinai och gör den därigenom närvarande och aktuell. Profeterna kastar ljus över det förflutna för att åstadkomma förnyelse i den egna tiden.

Profetism kastar ljus över samtiden. Profetism kan uppenbara dolda företeelser i samtiden. Profeternas kallelse till omvändelse i GT avslöjar och medvetandegör folkets synder. Ett exempel på avslöjande av hemligheter är Jesu möte med den samariska kvinnan, som också visar på profetismens uppbyggande karaktär. Hans kunskap om de fem männen hon haft får henne att utbrista: ”Jag ser att du är en profet”. Det får henne att tro på sanningen i det han säger, och frukten är att många kom till tro på honom.

Profetismen har också varit det element i Kyrkans liv som tyder tidens tecken, och därigenom leder henne framåt. Här har profetismen som korrigering en uppgift att kasta ljus över det i samtidens kyrka som inte står i överensstämmelse med evangeliet.

Profetism kastar ljus över framtiden. En populär föreställning om profetism är att det handlar om förutsägelser. Detta är en uppfattning som ofta överskuggat den uppbyggande aspekten av profetismen eftersom en sådan uppfattning tjänar få andra syften än en ren tillfredställelse av nyfikenhet. Profetism kan verkligen innefatta förutsägelser, men då alltid i relation till samtiden. De tjänar uppbyggelsen av kyrkan på flera sätt. Förutsägande profetior kan hjälpa Guds folk att inse tidens flyktighet, att allting här är förgängligt. De kan tjäna som hälsosamma påminnelser om att historien har ett slut; både vårt individuella liv här och världens historia. De kan hjälpa kyrkan att ta rätta beslut i nutiden, grundat på det Gud väljer att ge profeterna inblick i.

När det gäller profetior av varningar och dom är det ofta framtida katastrofer som målas upp. Det är naturligtvis av vikt att förstå att Gud inte vill skada sitt folk. Det handlar istället om de naturliga konsekvenser som kommer att drabba om Guds folk, eller mänskligheten, fortsätter leva som de gör. Profetior av detta slag är i de flesta fall villkorliga, dvs, om folket ångrar sig och gör bättring, så kommer inte katastroferna att inträffa. Berättelsen om Jona är det mest träffande exemplet. Profetior om framtida katastrofer tjänar alltså syftet att undvika dessa katastrofer, och visar också vägen, hur det skall ske. Uppfyllandet av profetian ligger i framtiden, men dess uppbyggande funktion är i nuet.

 

Det finns också framtidsprofetior som inte främst tjänar uppbyggelsen när de uttalas utan först när de uppfylls. Man kan då urskilja två typer: framtidsprofetior som gudomlig försyn, och de som a posteriori fyller sin profetiska funktion.

Framtidsprofetior som gudomlig försyn. När man förstår att något som skett, t.ex. en katastrof, redan förutsagts kan den troende genom dessa profetiska uttalanden bli försäkrad om att Gud visste om det redan innan, och att det inte skedde utanför Guds kontroll. Jesus har själv gett den mest precisa beskrivningen: ”Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett” (Joh 14:29).

A posteriori profetior. Profetior om framtiden utmålar inte i detalj det som skall ske. Det är först i efterhand man förstår vad uttalandena faktiskt avsåg. Talrika exempel på detta finner vi i de nytestamentliga tolkningarna av förutsägelserna om den kommande Messias i GT. Genom profetismen inviger Gud alltid sitt folk i sina planer, så som det sägs hos profeten Amos: ”Nej, Gud gör inget utan att berätta det för sina tjänare profeterna.” Detta, skriver Hvidt, är nästan som en naturlag, grundad i enheten mellan Kristus och hans kyrka, vilken Han vill skall ta del i hans frälsningsplan.

Sammanfattningsvis kan vi se att det är kyrkans uppbyggelse som förenar alla dessa aspekter av profetism. Det särskiljer tydligt den kristna profetian från andra former av siande om framtiden eller esoteriska metoder genom att inte tjäna den rena nyfikenheten, eller att få kunskap om annars fördolda ting bara för tillfredsställandet av kunskap om det okända. Kristen profetism tjänar den praktiska uppbyggelsen av den samtida kyrkan genom att kalla de troende till omvändelse och ett liv värdigt deras tro.

---