När jag börjar läsa Bo Westergaards bok gör jag det pliktskyldigt. Det verkar aningen för fanatiskt eller mystiskt, det här med Vassula Rydén. Jag läser mystiker dagligen och har inga problem med mirakel i bibeln. Just därför har jag svårt att se varför vi behöver fler av dem. Vassula har bara verkat för konstig för mig. Men efter bara några sidor inser jag att min tro behöver det här: påminnelsen om att Gud lever och är aktiv, att Gud är här, med oss och i oss.
Jag läste nyligen en annan bok om den profetiska traditionen, av Peter Halldorf. Han har skrivit en nästan 800 sidor lång bok om Gamla Testamentets Jeremia (Alla himlens fåglar har flytt, Artos förlag). Genom hela boken lyser längtan efter återupplivandet av en profetisk tradition. Det är inte svårt att sätta in vår nuvarande globala situation i de varnande ord från Jeremia som Halldorf lägger ut:
Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats. (Jer 7:5-7)
Vi behöver profetiska röster. Vassula Rydéns budskap hör till den genren. Att lyssna till Rydéns ord är uppfriskande och hennes budskap om Guds starka längtan efter en enad kyrka stämmer väl med många andra viktiga rörelser i dagens kyrkliga landskap.
Upprinnelsen till Vassulas profettjänst 28 november 1985 är gammaltestamentlig till sin karaktär. En ängel besöker egyptiskfödda Vassula, gift med en svensk biståndsarbetare, när hon ska sätta sig och skriva inköpslistan i parets kök i Bangladesh. Sedan börjar orden flöda från Vassulas penna och har fortsatt med det, vad det verkar med direkt inspiration från Gud.
Det som kännetecknar budskapen är inget nytt, men med intensifierad längtan från avsändaren, Gud själv. Innehållet handlar om enhet, varningar mot bortvändheten från Gud, missbruket av skapelsen och så Guds längtan efter ännu större intimitet med människor.
Boken är föredömligt klart och enkelt skriven, trots författarens engagameng. Ja, visst märks det att Westergaard är sympatiskt inställd till Vassulas budskap. Hans delaktighet i rörelsen kring Vassula Rydén är tydlig, men boken igenom präglas språket av nykterhet och en önskan att låta läsaren få bedöma betydelsen av profetiorna själv.
Westergaard gör väl i att inta en något distanserad roll. Budskapen behöver nämligen ingen fotogen. De brinner så väl i sig själva. Eller ska man hellre säga att det är Gud som brinner – och gråter, och till och med ”söndertrasas”:
Redan tidigt i uppenbarelserna fick Vassula höra hur Jesus led av splittringen. Hans egen kropp var söndertrasad. Han önskade att vi inte skulle dela upp oss under Hans namn.
Eller här, som en Gud med längtan efter intimitet:
Vassula, när du kallade Mig baba [pappa], tog Jag emot detta ord som en juvel; du vet inte hur attraherad Jag är av enkelhet.
För mig blir detta den stora behållningen, att få dagsfärska bilder och ord på Guds engagemang; en röst som skakar om, värmer och sänder. För det är det som händer vid läsningen. Jag värms och min tro fattar eld. Som all god andlig litteratur.
I den senare delen av boken ges övergripande förklaringar av hur det går att se på profeter historiskt och idag, då främst utifrån Niels Christian Hvidts banbrytande avhandling om profetism (från 2007). Jag tror att det är ett viktigt tillägg i boken. Det är en enkel framställning av några viktiga kännetecken för ett sunt bemötande av olika anspråk på profetism. Till de färgstarka profetiorna av Vassula kommer här föda för den som behöver bearbeta olika sätt att förhålla sig till profeternas roll i kyrkan idag. Som frikyrkligt förankrad är det inte svårt att se parallellerna till väckelserörelsernas profetiska betydelse för den etablerade kyrkan.
Oavsett om Vassula tjänst bejakas eller betraktas med misstänksamhet är detta en bok som behövs. Med tanke på Vassula Rydéns världsvida profetiska tjänst är det viktigt med korrekta återgivningar av detta märkliga skeende i kyrkans samtidshistoria. Och nya, värmande, väckande bilder på Guds omsorg kan vi inte få för mycket av.
Morten Sager
Pastor i Saronkyrkan, Göteborg
Universitetslektor i vetenskapsteori, Göteborgs universitet