Syftet med att här ge en kort historisk översikt är att visa på hur profetismen oavbrutet funnits med i historien. Den har skiftat form, men aldrig egentligen varit helt frånvarande.
Redan under Gamla Testamentets tid visar sig de grundläggande dragen hos profeterna. Hos de omgivande antika folken kan man finna inslag av kommunikation mellan det gudomliga och människan. Extatiska erfarenheter hos en person kunde vara tillräckligt för att bli betraktad som profet. Profeterna i Gamla Testamentet däremot gavs en aktiv roll i Guds plan att leda folket till räddning, enligt de löften som gavs i förbundet. Några typiska kännetecken hos profeterna kan urskiljas:
En profet är någon som på grundval av sitt möte med Gud talar Guds Ord till sin samtid. Profetian grundar sig på uppenbarelse, inte enbart på intellektuell reflektion. Den mottas av profeten, snarare än produceras.
De flesta av Gamla Testamentets profetböcker beskriver specifika tillfällen då Gud kallade dem till sitt uppdrag. Många av profeterna kände sig, trots sin tydliga erfarenhet av bli kallade, ovärdiga sitt uppdrag och försökte få Gud att välja någon annan.
Denna ovärdighet eller oförmåga att utföra det Gud ber om utgör egentligen inget hinder, snarare tvärtom. Profetens oförmåga och svaghet skapar förutsättningen för att det är just Guds vilja, Guds kraft som träder fram, inte profetens. Gud släpper inte heller dem Han har valt, utan stöder och styrker dem längs vägen.
Profeten står under Guds auktoritet, och talar därför på Guds vägnar. De är hans ”ambassadörer”. Det Gud talar till profeten, inte bara får, utan måste han eller hon föra vidare till dem som det är ämnat för. Även om det leder till förföljelse, ända in i döden.
Guds vän. En profet är inte enbart en förmedlare, inget ”medium”. Genom sin kontakt med Gud blir profeten en som känner Gud och förstår Honom. Han eller hon blir en Guds förtrogne, djupt involverad i Guds verk. Hosea gifte sig med en prostituerad, på Guds befallning, för att visa på folkets otrohet gentemot sin Gud.
I och med Mose framträder de för profeterna typiska dragen. Hans möte med Gud, ”som en vän talar till en vän”, utgör enligt Ratzinger det mest karaktäristiska draget hos profeterna. Mose får ta emot lagen och blir därigenom ’grundare’ av Israels religion.
Huvuduppdraget för de efterföljande profeterna blir att få folket att hålla sig till detta förbund, så att de besvarar Guds gåva genom Mose med trohet och kärlek. Samtidigt vänder sig de senare profeterna framåt mot en utlovad framtid där folket kommer att kunna leva i ett mer fullkomligt förbund än det som gavs genom Mose.
Detta mönster, med ett bakåtblickande mot det som Gud i ord och gärningar har gett i det förgångna, och ett framåtblickande mot något nytt och större fortsätter sedan både i Nya Testamentet och hela den senare kristna profetiska traditionen.
Ordet profet och profetisk används i vår kultur ofta på ett sätt som gör en tydlig definition nödvändig. Det räcker inte med att bara tala kritiskt mot något, vad det än må vara. Inte heller att bara försöka säga något om framtiden, hur sant det sedan än visar sig vara. En profet i den bemärkelse vi här talar om kännetecknas av det vi sett ovan, och när vi nu närmar oss den kristna tiden blir det en kristen profet som med Hvidts egen definition beskrivs enligt följande:
En kristen profet, vare sig betecknad så eller ej, är en kristen, som genom erfaren uppenbarelse tar emot ett budskap som han eller hon är anvisad att ge till kyrkan för dess uppbyggelse som en del i Guds viljas orubbliga plan att frälsa, leda och välsigna sitt folk.[1]
I och med inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus, inträffade en drastisk förändring i utvecklingen av profetismen. Inkarnationen är den fullkomliga uppenbarelsen. Gud uppenbarar sig själv i Kristus. Detta har föranlett teologer att tänka sig ett slut på profetismen i och med Kristus. Om Gud har uppenbarat allt i Ordet, vad kan då mer sägas?
Andra menar att det är precis tvärtom. Om Guds rike, i och med Kristus, har öppnat dörrarna på vid gavel behövs profeterna ännu mer än förut för att visa vägen in genom de öppna dörrarna – visa på vad Gud har uppenbarat genom Kristus. Inkarnationen är ett outtömligt mysterium som Kyrkan ständigt får fördjupas i genom Anden, den Ande som ”skall vägleda er till hela sanningen” (Joh 16:13).
Evangelierna blir det nedskrivna vittnesbördet om den fullkomliga uppenbarelse i Kristus, och Apostlagärningarna skildrar sedan hur den unga kyrkan växer fram. Nästan varje kapitel innehåller visioner, profetiska tilltal eller änglar som framträder. Den unga kyrkan framställs som en gemenskap som i varje avgörande steg vägleddes från himlen, på ett förtroligt sätt genom profeterna. Tillsammans med Paulus många anvisningar angående profetismen utgör Apostlagärningarna ett tydligt vittnesbörd om hur viktig den profetiska karisman var i urkyrkan.
Uppenbarelseboken är den enda egentliga profetboken i Nya Testamentet. Den, liksom hela den följande kristna profetiska traditionen, ”har som sitt främsta syfte att ge kristna perspektiv. Trots svårigheter och prövningar är profeterna de som håller Herrens löften levande, ger de troende näring genom förvissningen att i den Uppståndne Kristus har de seger, mot alla odds.”[2]
Det verkar som om profeterna i den tidigaste kyrkan var en institution på något sätt, att de innehade formella roller i församlingarna och i kyrkan i stort. Detta var något som försvann efterhand. Många, inte minst lutherska teologer, har menat att det var den växande institutionaliseringen som drev ut profetismen. Kanske kan man snarare tänka att det var den profetiska karisman som successivt minskade och tvingade fram en tydligare institution och bestämda ledarroller.
Liknande skeenden kan man finna också på andra håll. Det tycks mig som om Gud på ett särskilt sätt stöder det nya med särskilda gåvor, både när det gäller den enskildes spirande tro och när det gäller rörelser inom kyrkan. Efterhand får båda stödja sig på de mer ’institutionaliserade’ medlen, som Skriften, sakramenten, ämbetena, den kristna gemenskapen och exemplen från de många som gått före oss.
Ratzinger menar att profetismen, även om den tycks ha varit institutionaliserad i den tidiga kyrkan, med en inre logisk nödvändighet inte kunde fortsätta vara det. Han tänker sig det profetiska elementet i två olika former i den kristna kyrkan: dels inom institutionen, ”i det apostoliska kollegiet på samma sätt som apostlarna, på sitt sätt, också var profeter”. Den andra formen är när Gud, genom karismer, ”reserverar för sig själv rätten att ingripa direkt i Kyrkan för att väcka den, varna den, stödja den och helga den”.[3]
Faran för falska profeter varnade redan Jesus för, och Paulus brev vittnar om problem med sådana i hans tid. Ingenting kan dock jämföras med den chock som montanismen gav upphov till. Den uppstod runt år 156 i Frygien och spreds snabbt över stora områden. Dess grundare Montanus sade sig vara den ende i vilken Kristi löfte om Anden hade fullkomnats och därför menade sig vara Kristi språkrör. Han lärde också att man skulle förvänta sig fler uppenbarelser som skulle ersätta de bibliska skrifterna. Montanismen utvecklade sig snart till en gemenskap i huvudsak utanför den institutionella kyrkan.
I och med montanismen blev det väldigt tydligt vilken potentiell fara profetiska anspråk kan utgöra, och det har sagts att kyrkan aldrig riktigt har hämtat sig från den chocken. Många av kyrkofädernas skrifter tillkom under denna epok och har därför präglats av dessa dåliga erfarenheter. En av de som däremot varnade sina samtida för att dra alltför negativa slutsatser var Irenaeus av Lyon. Han varnade för risken att avvisa de autentiska profeterna grundat på dåliga erfarenheter av de falska. Om de falska profeterna fick dem att avvisa de autentiska, då hade ju djävulen lyckats med sitt uppsåt, menade han.
Även om profetismen inte upphörde efter montanismen så ändrade den form, och kallades inte längre vid sitt gamla namn – kanske just på grund av de dåliga erfarenheterna. ”Mystiker” har därefter blivit ett vanligare namn. Det är dock lite missvisande eftersom en mystiker – om vi med det menar någon som på ett särskilt sätt erfar ett direkt möte med Gud – inte med nödvändighet är kallad att offentligt tala om det, vilket profeterna är.
Med ökenfäderna flyttade profetismen ut i öknen. Dessa agerade med samma skärpa och styrka som profeterna hade gjort, och leddes av visioner och liknande. Här startade också en annan företeelse där visioner och andra himmelska direktiv var direkt inblandande, nämligen grundandet av de monastiska ordnarna, både i öst och väst. Detta har fortsatt ända till nutid och visar, enligt Hvidt, att en av de stora uppgifterna för profetismen har varit just grundandet av de stora klosterordnarna i kyrkan. Orsaken till det är inte så svår att förstå, eftersom både profeterna och klosterrörelserna är förnyelserörelser, där båda aktualiserar och levandegör Guds uppenbarelse i ett visst historiskt sammanhang.
Vid sidan av namn som Benedikt och Dominikus är ett av de mest slående exemplen på hur profetismen tjänade grundandet av klosterordnar vår egen Birgitta av Vadstena. Med henne förflyttas vi till Västerlandets medeltid.
Om majoriteten av profeterna i Gamla Testamentet var män övergick det, från 1100-talet och framåt, till att bli mer och mer kvinnor som fick uppdraget att proklamera det profetiska ordet. De kallas ibland för ”Guds sekreterare” då de skrev ner omfattande skrifter. Exempel är Hildegard av Bingen, Gertrud av Helfta, Katarina av Siena, Joan de Arc, Julian av Norwich och många andra. Flera av dem hade ett stort inflytande i Europa.
När Birgitta, tillsammans med två andra kvinnor, blev proklamerad som Europas skyddshelgon 1999 av påven Johannes Paulus II rönte hon en osedvanlig uppmärksamhet i vårt sekulariserade Sverige, ett land som inte riktigt velat kännas vid henne på länge. Men frågan är om inte själva innehållet i uppenbarelserna försvann i all uppståndelse. Kallelsen till omvändelse och bot, till ett radikalt liv i Kristus – det gick inte riktigt att popularisera. Det var nog aldrig populärt ens i Birgittas, eller någon av de andra profeternas, samtid, och priset de fick betala var olika former av lidande.
Profeter har sällan haft ett lätt liv. De har ofta blivit motsagda, förföljda och marginaliserade. Orsaken är att de talar Guds sanning på ett klart och kritiskt sätt. Vänder någon med makt Gud ryggen är det gärna profeten som får betala priset. Jesus talar på flera ställen om kopplingen mellan profetism och lidande, som i Lukas evangelium 11:49: ”Därför har också Guds vishet sagt: Jag skall sända profeter och apostlar till dem, och några skall de döda och förfölja.”
Många kristna profetiska uppenbarelser har också en stark betoning på Kristi lidande. Lidandet hör ofta till i en kristen människas liv. Inte minst katolsk tradition har omhuldat tanken att lidande, på ett i Gud fördolt sätt, kan tjäna till andra människors frälsning. Gud kan använda vårt lidande, om vi överlämnar det till Honom, för att hjälpa och hela andra människor.
Man kan, i synnerhet under de senaste två århundradena, urskilja de lidande profeterna som en egen grupp. De flesta av dem är kvinnor. Karaktäristiskt för dessa är att de ofta har varit sängliggande stora delar av livet, orsakat av fysiska krämpor eller mer mystika lidanden som stigmata. Anne Catherine Emmerich, Theresa Neuman, Luisa Piccaretta och Maria Valtorta är några exempel – de flesta helt okända namn på våra breddgrader. Skrifterna av den förstnämnda har avsevärt bidragit till Mel Gibson’s The Passion of the Christ, och hon saligförklarades 2004.
Några av dem har lidit i så hög grad att läkarna inte kunnat förstå hur de kunnat uthärda. Själva har de varit medvetna om varför de lider och har givit sitt medgivande till det. Genom uppenbarelserna har de blivit undervisade i det meningsfulla i sitt lidande, nämligen att Korset är den största gåva Gud kan ge en själ, och att Han samtidigt ger styrka nog att bära det. De har förstått att deras lidande bär rik frukt. De vittnar också om det som karaktäriserar alla profeter, nämligen att det inte är deras förmåga utan deras oförmåga som gör dem fruktbara. Likaså vittnar de om att Gud handlar genom profeterna, inte bara genom det budskap han ger dem.
Under 1800-talet dyker ännu en variant av uppenbarelser upp, nämligen de talrika Mariauppenbarelserna, de flesta till barn. Den första som brukar räknas till dessa är La Salette (Frankrike) 1846, följd av det mer kända Lourdes 1858. Fatima 1917, Garabandal 1961-63 och den ännu pågående apparitionen i Medjugorje, som inleddes 1981, är bara ett fåtal exempel.[4] Platserna för dessa uppenbarelser har i många fall blivit pilgrimsorter med många miljoner besökare.
Det främsta exemplet från vår egen tid som Hvidt lyfter fram är Vassula. Det är svårt att jämföra olika kallelser, men mig veterligen finns ingen annan profetgestalt som har en sådan omfattande profetisk mission som hon. Det gäller både det intensiva resandet under drygt trettio år, liksom omfattningen av uppenbarelserna, till innehåll och volym.
Syftet med denna historiska framställning har främst varit att se hur profetismen har funnits med under hela kyrkans historia och starkt bidragit till dess vitalisering. Men ska vi kunna förstå dess plats och syfte måste vi också betrakta den ur en annan synvinkel, nämligen den teologiska reflektionen över uppenbarelsen.