Profetiska anspråk som t.ex. de Montanus kom med började i kyrkans marginaler, innan deras ”nya” uppenbarelser drev dem längre och längre ut ur kyrkan. Den rädsla som rörelser av detta slag orsakade har många gånger lett till ett generellt avvisande av profetism. Man har då ansett att profetiska uppenbarelser leder de troende ut i marginalen, oavsett om de är sanna eller falska (även om Iraeneus och andra kyrkofäder avvisade den tanken för länge sedan). Men finns det någon faktisk grund i ett sådant påstående? Historien säger nej, enligt Hvidt, som också hänvisar till vetenskaper som religionssociologi och religionsantropologi för att visa oss varför det är så.
Dessa kan ge oss verktyg för att se på de rörelser som uppstår kring en profetgestalt och finna att de inte alls leder ut i marginalen utan tvärtom, in i trons själva kärna. (Det finns naturligtvis alltid människor som främst söker det sensationella i sådana rörelser men de blir sällan långvariga där.)
Detta leder ibland till att de troende organiserar sig i strukturer som inledningsvis verkar skilja sig från den kristna huvudfåran, men som de betraktar vara ett mer genuint sätt att i den egna tiden svara upp mot detta Ordets mysterium. Historien har, enligt Hvidt, visat att dessa nya strukturer så småningom anammats och blivit kristendomens förnyade strukturer, men som alltså inledningsvis ofta avvisades av samma kristendom.
Vissa klosterordnar började på detta sätt och är alltjämt egna distinkta gemenskaper inom den stora gemenskap ur vilken de växte fram.
Profeter har alltid arbetat på en moralisk reform av kyrkan, och inte främst på strukturella förändringar. Helgon som Franciskus av Assisi och Birgitta av Vadstena ville reformera kyrkan inifrån, och båda sökte också kyrkans bekräftelse. Motstånd från kyrkan har ofta förekommit mot profeterna men inte fått dem att ge upp.
Intressant är, som redan sagts i den historiska delen, att majoriteten av dessa rörelser inom kyrkan har en profet eller en profetliknande mystiker som initiativtagare. Detta gäller både moderna rörelser och historiska. Profeter har en ojämförlig förmåga att vidga horisonten och lyfta blicken över existerande, inte sällan förstelnade, strukturer, tankar och spiritualitet.