I entrén till studentkyrkan i Lund satt ett litet oansenligt anslag om ett föredrag: ”Vassula Rydén, grekisk-ortodox mystiker från Bangladesh”. Det var oktober 1996, och jag hade inget annat för mig den kvällen. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men det lät exotiskt.

Vad jag mötte var inte särskilt exotiskt. En kvinna med långt blont hår talade enkelt om de upplevelser hon haft. Hon introducerades först av en präst, Michael O’Carroll från Irland.
Hade någon i förväg berättat att det rörde sig om uppenbarelser från Gud så hade jag nog rynkat på näsan och kanske inte ens gått dit. Inte för att jag betvivlade att Gud kunde uppenbara sig, men när det blev så konkret – i min egen församlingskyrka? Den skepticism mot företeelser av detta slag som finns utbredd i våra kyrkor fanns också i mig.

Lyckligtvis var det ingen som hade sagt något i förväg. Istället satt jag och lyssnade på denna kvinna och blev djupt berörd. Det var som om den Gud jag trodde på plötsligt blev en närvarande person inför mig. En verklig fader som såg mig. Jag gick därifrån med en upplevelse av att något förändrats inom mig.

Ett halvår senare lånade jag min första bok med Vassulas texter. Samma närvaro infann sig när jag läste. Det var som om Jesus talade rakt in i mitt inre när jag läste. När jag sedan läste eller lyssnade på Bibeln infann sig samma närvaro, samma direkta tilltal. Mötet med uppenbarelserna till Vassula fördjupade mitt förhållande till Bibeln och till Gud själv.

Nu, drygt tjugo år senare, är detta direkta tilltal fortfarande kvar. Det har hållit att leva på. Jag har sett det bära också andra människor under många år, i Sverige och runtom i världen. Jag har sett hur människor från väldigt olika kyrkliga traditioner genom uppenbarelserna känner igen en och samme herdes röst, och liksom dras till varandra.
Det är tillräckligt för mig. Kristus är den som på korset läker relationen mellan människan och Gud och människor emellan. Precis det har jag bevittnat.
För egen del har jag därför aldrig sett något skäl att betvivla autenticiteten i Vassulas uppenbarelser. Men var och en måste avgöra själv. Det jag kan göra är att berätta om vad jag har sett och hört.

Personen Vassula är i en mening inte viktig. Vad Gud vill säga är det viktigaste. Men Gud är alltid konkret, aldrig abstrakt. Hans gåvor placeras inte i tomma intet utan i konkreta människor, med deras personligheter och historia. Den människa som Gud använder formar han som en lerklump, till en synlig modell av sin vilja. Därför blir personen Vassula ändå viktig. Både för att kunna avgöra uppenbarelsernas tillförlitlighet, och i viss mån för att kunna förstå dem.

Jag berättar därför om henne, men också om den gemenskap av människor som berörts av Guds tilltal genom henne. Där finns de som radikalt fått sina liv förvandlade. Där finns andra som fått lära sig se kristna utanför den egna kyrkan i ett nytt ljus. Där finns präster och biskopar från helt olika delar av kristenheten som står förundrade inför de uppenbarelser som en helt olärd kvinna tagit emot.

Det finns självklart kritiker. Mest utrymme ger jag till den kritiska prövningsprocess som ägde rum i Vatikanen i början av det nya seklet. Den är värd att ta på allvar.
I min egen svenskkyrkliga tradition finns inte mycket erfarenhet av samtida profeter. I den omfattningen det här gäller har knappt ens frikyrkligheten det heller. Därför behövs ett teologiskt och kyrkligt sammanhang att sätta in en företeelse som Vassula i. Sista delen av boken utgör ett försök till ett sådant.

Jag kommer att citera korta utdrag ur uppenbarelserna, eller ”budskapen” som de ofta kallas. Varje sådant budskap är försett med det datum hon tog emot det på. Det är också datumet som utgör referensen för att kunna hitta det och läsa det i sin helhet, både i böckerna med budskapen och på hemsidan (www.slig.se).

Mina främsta källor för det jag skriver återfinns i litteraturlistan längst bak i boken. Därtill hämtar jag också mycket material från min egen erfarenhet.

Namnet ”Sant liv i Gud” kommer från budskapen. På originalspråket engelska heter det ”True Life in God”. Vårt svenska ord ”sant” förmår inte riktigt fånga hela ordet ”true”, som betyder både ”äkta” och ”sann”. Att leva ett sant och äkta liv i Gud, det är vad det hela handlar om.

Namnet används också på den världsvida gemenskapen av budskapens läsare, och dessutom på den svenska föreningen som arbetar med att översätta och sprida Vassulas böcker. I boken använder jag ömsom det svenska namnet, ömsom den engelska förkortningen ’TLIG’ för både budskapen och läsarna.

 

*

 

Varför uppenbarar sig Gud för människor? Enligt Augustinus, på 400-talet, har uppenbarelse sin grund i Guds kärlek till sin skapelse. Grundbetydelsen av ordet uppenbara är ”att visa sig öppet”. Ska två personer kunna kommunicera med varandra, och ytterst bli förenade i kärlek, så är öppenheten nödvändig.
Om Gud uppenbarar sig i vår tid – och jag vet ingen annan tid i historien när Gud uppenbarat sig så mycket som just i vår tid – så är det kanske för att Guds kärlek behöver synliggöras mer än i någon annan tid före vår.

Vassula kallar jag därför ”ett tecken på Guds kärlek”. Det mer än någonting annat karaktäriserar det jag här vill berätta. Hittar man den nyckeln tror jag resten öppnar sig.