Bibeln utgör det auktoritativa och konstitutiva vittnesbördet om det människoblivna Ordet, Jesus Kristus, som jag redan skrivit ovan. Hade Bibelns alla skrifter packats ner i en låda och grävts ner efter sista aposteln död skulle Guds uppenbarelse i dessa inte vara till någon nytta. Det måste till något som förmedlar innehållet, genom historien. Detta ’något’ utgörs av den komplexa enhet som kallas för Traditionen. Den består av både ett horisontellt och ett vertikalt element. Det horisontella innefattar sådant som liturgin (gudstjänsten) som uttryck för det man tror på, teologin, d.v.s. den fortsatta kristna reflektionen över uppenbarelsen i Kristus, och kyrkans auktoritativa ämbeten som lämnas över från generation till generation. Det handlar alltså om en historisk överföring.
Löftet från Kristus att Han är med oss alla dagar till tidens slut, att dödsrikets portar inte skall få makt över kyrkan, och löftet om Anden ”som skall vägleda er till hela sanningen” pekar tydligt på att Gud fortsätter sin närvaro och aktivitet oavbrutet, non-stop, genom hela historien. Vi kan här tala om en vertikal dimension i Traditionen. Denna innefattar i grunden samma exempel som den horisontella ovan, och det är inte svårt att se att det profetiska elementet har sin främsta plats här.
En rad konkreta exempel kan nämnas. Om Kristi löften skall kunna förverkligas måste kyrkans auktoritativa ämbeten vara vägledda också av Anden. Här har profeter genom historien bidragit med konkreta uppenbarelser. Det för oss kanske mest kända exemplet är, återigen, Birgitta av Vadstena och Katarina av Siena som genom sina uppenbarelser instruerades att kalla påven tillbaka till Rom från sin tillflykt i Avignon.
Kyrkans fortsatta reflektion över uppenbarelsen i Kristus, teologin, bygger naturligtvis mycket på vad tidigare personer tänkt och skrivit. Men teologin är också beroende av ett profetiskt tillflöde. Joseph Ratzinger beskriver detta:
Så länge man fortsätter med förnuftet bara kommer inget nytt någonsin att hända. Alltmer exakta system kan mycket väl konstrueras, alltmer subtila frågeställningar kan lyftas fram, men det sanna och riktiga sätt från vilket teologin återigen kan flöda genereras inte av den rationella sidan av teologin utan genom en karismatisk och profetisk drivkraft. Och det är på detta sätt, tror jag, som profetism och teologi är som hand i handske.[1]
Ratzinger nämner som exempel på fruktbärande profetisk-teologisk samverkan Augustinus och Athanasius, Thomas av Aquino och Dominikus, Bonaventura och Franciskus av Assisi, samt Hans Urs von Balthasar och Adrienne von Speyr. Teologi som vetenskaplig disciplin är inte profetisk, utan ”kan verkligen bara bli levande teologi under kraften och ljuset av en profetisk impuls.”
Liturgin är den plats i vilken uppenbarelsens aktualiserande finner sitt mest levande uttryck. I synnerhet i sakramenten möter människan Guds omedelbara närvaro. Liturgin är den rätta platsen för uppbyggandet av gemenskapen, varför också Paulus talar om att profeterna skall tala, en i taget, under själva liturgin.
Ett antal (katolska) högtider har instiftats efter direkt instruktion av Kristus genom profetior. Ett exempel är uppenbarelserna till St. Juliana av Mont-Cornillon och det följande instiftandet av Kristi Kropps högtid (1200-talet). Ett annat, modernt, exempel är uppenbarelserna till den polska nunnan Faustina Kowalska, där Kristus visade sin önskan att tron på Guds barmhärtighet skulle uppmuntras, och att en högtid skulle instiftas till just detta. Påven Johannes Paulus II helgonförklarade henne år 2000, och han instiftade samma år söndagen efter påsk som ”Barmhärtighetens söndag”. Det var f.ö. på aftonen till denna högtid som denne påve senare avled.
Som tidigare sagts har även profetismen inspirerat den monastiska rörelsen som i sin tur har påverkat kyrkans utveckling. Därtill också ett stort antal fromhetsövningar, som traditionerna kring Jesu Heliga Hjärta, och pilgrimsorter som Lourdes, Fatima och Medjugorje.
Kristendomen som ett provisoriskt stadium
En annan aspekt av Traditionen är hur man skall betrakta kristendomen. Är den ett fullkomnat tillstånd, eller ett provisorium (eng. preliminary) inför något annat? Det finns föreställningar om att judendomen var ett provisoriskt stadium och att kristendomen därefter blev ett fullkomnat tillstånd i Guds frälsningsplan. Eskaton (”det yttersta”) betraktas då som redan uppnått i och med Kristi liv, död och uppståndelse. Mot detta vänder sig, trots allt, huvuddelen av kristen teologi. Inte desto mindre har den teologiska reflektionen över eskaton inte ägnats den uppmärksamhet den förtjänar, enligt teologer som Balthasar och Ratzinger.
I teologin från Maximus Bekännaren (ca 580-662) beskrivs människans mål vara viktigare än hennes ursprung. Han menade att efter människans fall kan hon inte längre fullständigt känna sitt ursprung, bara vara riktad mot sitt mål i Gud. I sitt innersta väsen är människan orienterad mot detta mål. Men hon kan redan nu få en försmak av det gudomliga liv som Kristus gjort tillgängligt för oss genom sitt liv, sin död och uppståndelse. Ett känt uttryck i detta sammanhang är ”redan, men ännu icke”.
Hans Urs von Balthasar (1905-1988) vidgar detta perspektiv och låter det gälla hela kyrkan. Just i det mysterium som Kyrkan är ser Balthasar ett ontologiskt samband mellan denna världen och den kommande, en länk som förenar det definitiva och det provisoriska.
Joseph Ratzinger betraktar eukaristin som den främsta platsen där denna eskatologiska dimension förverkligas. Men han har också viktiga bidrag till förståelsen av kristendomen som en hoppets struktur. Han menar att den profetiska dimensionen av kyrkan inte bara tillåter utan också behöver konkreta profeter som pekar på och bär fram kristendomens dimension av hopp.
Ratzinger beklagar avsaknaden av en seriös teologisk reflektion kring eskatologin, kring kristendomens ‘ofärdiga’ tillstånd. Det är av stor vikt, menar han, att få en klar uppfattning om på vilket sätt kristendomen är uppfyllandet av löftena, och på vilket sätt det inte är det. Han pekar på tre risker med denna avsaknad. Den första är de utopiska ideologier som söker förverkliga detta fullkomliga tillstånd inom denna världen. Den andra är en förandligad kristendom som i första hand handlar om livet efter detta. Den tredje risken, särskilt vanlig i tider av kris och historiska vändpunkter, är att ta sin tillflykt till det apokalyptiska. Mot denna bakgrund beskriver sedan Ratzinger sin syn på konkreta historiska profeter:
Profeterna är de som bär fram kristendomens dimension av hopp. De är kanalerna som har tillgång till det som ännu måste komma och som därför tillåter oss att gå bortom tiden för att nå det som är väsentligt och definitivt. Den eskatologiska karaktären, denna drivkraft att gå bortom tiden, är förvisso del av den profetiska spiritualiteten.”[2]
Det allra väsentligaste som profetismen gjort är att den, om och om igen, kallat de troende att leva värdigt sin kristna tro, leva Guds liv i kyrkan. I det följande skall vi se mer på just detta.