Vid några tillfällen har jag haft anledning att placera ut böcker med Vassulas uppenbarelser i bibliotek. Då har ett problem infunnit sig: under vilken rubrik hör de bäst hemma? Det finns sällan en hyllplats som riktigt passar. Kanske i en historisk avdelning tillsammans med böcker om den heliga Birgitta? Likheterna är tydliga men Vassula hör ju inte till den gångna historien. Moderna biografier? Eller religionspsykologi? Nej, i bägge fallen missar man själva poängen, nämligen det Gud vill förmedla genom uppenbarelserna.

Om man tror att det är Gud som talar så kanske man vågar ställa den i hyllan för biblar, ’Guds Ord’? Nej, inte där heller. Hur autentisk och omfattande en nutida uppenbarelse än är kan den aldrig jämställas med Bibeln.

Så var har den hamnat till slut? I hyllan för uppbyggelselitteratur! Där har jag tyckt att den bäst hör hemma.

Detta är mer än ett praktiskt problem vid klassificering av Vassulas böcker. Det finns, inte minst i min egen kyrka, en tydlig osäkerhet vid företeelser av detta slag. De flesta saknar ett ”fack” att stoppa in det i, och det skapar en viss oro. I somliga frikyrkor finns kanske en större erfarenhet, men kanske inte vid en så omfattande uppenbarelse som det gäller här.

Därför behövs en grundläggande reflektion över vad profeter har för plats och roll i kyrkan. Det finns mycket skrivet om profetismen i Bibeln, liksom i kyrkans historia – om än profetgestalterna där i regel kallas ’mystiker’. Det finns mycket reflektion kring Guds uppenbarelse till människan, och en del om hur man skall bedöma påstådda uppenbarelser. Det är värre när det gäller litteratur kring ämnet profetism som sådant, alltså en helhetssyn som kan täcka in alla nödvändiga aspekter.

Den upptäckten gjorde den danske, då teologistuderande, Niels Christian Hvidt^[1] i början på 90-talet. Ett drygt decennium med forskning både i Köpenhamn och Rom ledde fram till en doktorsavhandling i ämnet. Denna kom 2007 ut i bearbetad form på Oxford University Press med titeln ”Christian Prophecy, The Post-Biblical Tradition”.

Det jag skriver nedan om profeternas roll i kyrkan är i grunden ett sammandrag av Hvidts arbete. Hans bok är skriven ur ett katolskt perspektiv men han är medveten också om andra traditioners sätt att tänka kring profeter. Luther var inte särskilt positiv till uppenbarelser av detta slag och den efterföljande lutherska traditionen har därför inte haft anledning att reflektera särskilt mycket kring ämnet. Också av den anledningen väljer jag att använda främst Hvidts bok. Eftersom det jag skriver grundar sig på en teologisk avhandling blir det ibland en smula teologiskt. Det går alldeles utmärkt att hoppa över för den som inte tycker det är intressant.

Historien om hur  Joseph Ratzinger kom att skriva förordet till boken bara några månader innan denne valdes till påve ligger utanför ramen till denna bok. Vi kan bara notera att Ratzinger där skriver att Hvidt med sitt arbete ”beträtt nytt teologiskt land” och att han önskar boken ”många uppmärksamma läsare”. Ratzinger har också bidragit till innehållet i boken och visar sig vara – kanske oväntat – öppen gentemot profetiska uppenbarelser.

Lite överraskad blev jag ändå när även Hvidt konstaterar att den nämnare som binder ihop alla aspekter av profetismen är just dess uppbyggande aspekt. Att jag ville placera in Vassulas böcker i hyllan för uppbyggelselitteratur var kanske inte så feltänkt ändå.

---