I den ekumeniska dialogen finns ett antal områden där kyrkor och samfund har lite olika uppfattningar. Somliga av dessa områden är mer grundläggande än andra, och får vidare konsekvenser. Här har jag valt tre ämnen som det råder oenighet omkring, och i synnerhet de två sista är ganska kontroversiella. Vi börjar med det som jag tror väcker minst upprörda känslor: nattvarden, eller ’eukaristin’.
Eukaristin
Från kristendomens begynnelse har Herrens måltid firats vid ”sammankomsterna”. Under århundradena har kyrkan levt av denna måltid, eukaristin – ordet betyder ’tacksägelse’. När Luther på 1500-talet reagerade mot somliga missbruk i kyrkan höll han ändå obrottsligt fast vid sin tilltro till att det verkligen är Kristus som ger sig själv till oss i nattvarden.
Några av hans samtida valde dock en annan väg och förnekade denna verkliga närvaro. Det är orsaken till att en del protestantiska kristna idag inte firar eukaristin eller bara ser det som en symbolisk minnesmåltid. I följande utdrag beskrivs denna måltid som något mycket mer än så:
Frälsning har getts åt er genom Min Son, Jesus Kristus; för att göra er fria offrade Han Sig för er; för att ni skulle få del av Gudomligt Liv instiftade Han den Heliga Eukaristin för att helga er med Sin Kropp och Sitt Blod; ni tar inte del av vilket bröd eller vin som helst, utan ni tar del av Gud Själv; om ni bara ville begrunda detta Mysterium och förstå det helt och fullt!
den Oåtkomlige Guden är Åtkomlig för er, den Osynlige Guden är synlig för er, redo att gudomliggöra er; Han vars storhet övergår alla änglahärar och alla varelser och allt som har skapats, står till ditt förfogande, skapelse! Gud Själv erbjuds åt er för att ge er tillbaka er gudomlighet och gudomliggöra er själ så att ni kan gå in i det Eviga Livet. (30 juni 1999)
Glädjande nog upptäcks eukaristin av fler och fler samfund som inte tidigare sett värdet i detta. Det kan bara uppmuntras. En präst eller pastor som producerat predikningar och annat för församlingen, kanske till leda, kan finna en sådan vila i att, tillsammans med församlingen, luta sig mot Kristi stilla men verkliga närvaro i nattvarden. I de enkla elementen, bröd och vin, blir Han som vi tror på synlig och påtaglig.
I följande budskap lyfts de protestantiska kyrkor och samfund fram som ännu inte gjort denna upptäckt. De erkänns för sin lovprisning av den allsmäktige, men får också förebråelser för att inte se storheten i eukaristins mysterium.
Dessa kyrkor förkunnar att Jag är kunglig och ärofull, de betygar Min makt, de förkunnar Min fruktansvärda kraft, de sjunger sina lovsånger till Mig och erkänner Min Allmakt och Mina mäktiga under, men Jag blir till en stötesten när det gäller att mäta det storslagna i Min Gudomlighet och Min Närvaro i Eukaristin; idag är detta den stötesten som förkastas av byggnadsmännen, och de inser inte att det är hörnstenen;
[…] därför säger Jag till dessa kyrkor vilkas präster inte har accepterat Mitt Mysterium:
’besinna er och sök Mig uppriktigt, lägg också band på er förbittring mot Min Moder; må varje folkslag veta att Mitt Kött och Blod kommer från Min Moder; ja, Min Kropp kommer från den allra Heligaste Jungfrun, av rent blod; välsignat vare Hennes Namn!’ (16 okt 2000)
I detta budskap beskrivs eukaristin som själva hörnstenen! Så viktig och fundamental är denna gåva Gud har gett. Varför?
När lärjungarna efter Kristi himmelsfärd fortsatte Hans verk så utgjorde de, på ett nytt men likafullt konkret sätt, en fortsättning på inkarnationen, Guds människoblivande. Paulus kallar kyrkan för Kristi kropp. Då bör det inte vara svårt att se sambandet mellan eukaristin, som ett mottagande av Kristi kropp och blod, och kyrkan som Kristi kropp. Genom eukaristin blir kyrkan allt mer det hon redan är.
I slutet nämns också Maria, och det är inte så underligt. Jesu kropp kommer från Maria. I Luthers efterföljd har ett fokus på försoningen genom Jesu död och uppståndelse präglat hela den protestantiska delen av kristenheten. Inkarnationen – att Gud blev människa – har betraktats som en nödvändig förutsättning för försoningen men har nog inte ägnats särskilt mycket reflektion i sig själv. Hade det gjorts hade man också varit tvungen att djupare reflektera över den plats där detta skedde: Maria.
Maria
Jesus följde budorden, det vet vi. Också det fjärde: hedra din fader och din moder. I budskapen kan man skönja en önskan att vi, som vill ha Jesus som vår broder, också skall hedra och vörda hans moder.
Vörda Min Moder så som Jag, som är Ordet och över alla, vördar henne; skulle Jag då inte önska att ni som är stoft och aska erkänner Henne som Himmelens Drottning, och vördar Henne? det är Min sorg idag när Jag märker hur litet Min skapelse vet om Hennes betydelse. (22 dec 1987)
Skulle Maria ha spelat ut sin roll i och med att hon fött och uppfostrat Jesus? Jag vet att sådana tankegångar finns. Men om nu kyrkan är Kristi Kropp, som vi konstaterade ovan, hur skulle då Jesu mor kunna vara något annat än betydelsefull för denna Kristi Kropp? Hur skulle Jesu mor kunna vara något annat än kyrkans mor? Eller för den delen: skulle vår himmelske Fader lämna oss moderlösa?
Om någon av er blir förtalad och trycks ned därför att ni vittnar för Sanningen, vänd er då till er Heliga Moder; Hon skall trösta er själ och förse er med mod; om världen tillfogar er allvarliga sår, vänd er då till er Moder så skall hon lägga om era sår med sin Moderliga Kärlek och Tillgivenhet; så som Hon tog hand om Min Älskade Son, så skall er Heliga Moder ta hand om er; i ert elände och betryck kommer Hon flygande till er och tar er in i Sitt Hjärta, samma Hjärta som tog emot er Frälsare; er Heliga Moder i Himmelen skall lära er att utbreda Mitt Rike på jorden genom att lära er att älska Mig. (13 dec 1992)
Marias fortsatta roll är, inte minst, detta sistnämnda: att lära oss att älska Jesus, hennes son. Därför behöver man inte bekymra sig över att ge henne en plats i sitt och sin församlings liv. Ju mer utrymme vi ger henne, desto mer lär hon oss att älska Jesus. Ju mer vi inser av hennes unika plats och storhet, ju mer växer vår insikt om storheten i Guds människoblivande.
Det budskap om Maria som inledde denna del klippte jag lite i, men här kommer resten. Håll i er:
–De som går under Luthers namn och som har isolerat sig helt och hållet, måste återvända till Petrus;
–Herre! De kommer att bli chockade!
–Vassula, Jag skall böja deras knän för att vörda Min Moder; det är Jag, Herren som talar; Jag skall böja dem! och när de böjer sig, skall Jag låta Mitt Ljus lysa över dem och resa dem upp; Jag skall stärka era stjälkar, och ni skall vara som en väl bevattnad trädgård, som ett källsprång vars vatten aldrig sinar; Jag skall återuppbygga det Hus Jag byggt. (22 dec 1987)
Budskapet ovan lämnar inte mycket utrymme för tolkningar när det gäller den tredje av de här nämnda stötestenarna i ekumeniken: påven. Vi protestanter kallas här, utan undantag, tillbaka till gemenskap med påven.
Påven
I en undersökning som gjordes av tidningen Dagen tyckte tolv procent av Svenska kyrkans präster att alla kristna på sikt bör komma in i gemenskap med biskopen av Rom, påven. Eller Petrus-av-idag som det oftast heter i budskapen. Det kanske inte är så förvånade. Den protestantiska splittringen vittnar om att det behövs en samlande gestalt i kyrkan. Tanken att tron på Jesus, den Gode Herden, tillsammans med den Helige Andes närvaro bland kristna, skulle räcka för att hålla samman flocken motsägs av den krassa verkligheten. Femhundra år efter reformationen är den katolska kyrkan fortfarande hel och odelad – i stort sett – medan protestantismen är splittrad i oräkneliga bitar.
Också evangeliets vittnesbörd tycks mig vara ett annat. Så länge Jesus var bland de sina var han den givne ledaren, en människa av kött och blod. Efter hans himmelsfärd fanns där en utpekad ledare bland apostlarna, Petrus. Är det inte då också rimligt att ledaren ersätts av någon annan när denne dör? Behövdes en ledare bland de fåtaliga första kristna så behövdes det än mer ju fler de blev. Det är också vad budskapen till Vassula säger:
Jag skall då sätta en järnspira i Petrus Hand, med vilken han skall valla Mina får, och till dem som inte vet och som ännu frågar sig ’varför måste vi ha en ledare?’ säger Jag detta: har ni någonsin sett eller hört talas om en flock får utan herde?
Jag är er Himmelske Herde och Jag har utvalt Petrus för att skydda Mina lamm till Min Återkomst, Jag har gett honom ansvaret, så varför alla dessa tvister, varför alla dessa meningslösa argument?
och till alla dem som ännu inte känner Mina Ord, säger Jag att ni skall läsa dem i Skriften, de finns i evangeliet enligt Johannes, Min lärjunge; Jag skall då förena Min Kyrka och omsluta er med Mina Armar till en fålla, för som det är idag är ni utspridda och utvecklar alltför många samfund, splittrade avdelningar, Min Kropp har ni slitit i stycken och detta FÅR INTE FORTSÄTTA! Jag skall ena er alla. (16 maj 1988)[1]
När det i budskapen talas om Petrus-av-idag så nämns inget om hur ett sådant ledarskap exakt skulle gestaltas. Frågor om påvens jurisdiktion hör inte till det som Vassula har kallats att tala om. Däremot råder det i budskapen ingen tvekan om att påven fått auktoriteten från Herren själv. På ett ställe heter det:
Jag, Herren, vill inte ha någon oenighet i Min Kyrka, ni skall, för Min skull, enas och under Mitt Namn älska Mig, följa Mig och vittna om Mig, ni skall älska varandra så som Jag älskar er, ni skall förenas och bli till en flock under en Herde, Jag har som ni alla vet utvalt Petrus, och givit honom auktoriteten, Jag har som ni alla vet givit honom himmelrikets nycklar, Jag har bett Petrus att föda Mina lamm och får, och ta hand om dem, denna auktoritet blev given av Mig, Jag ville inte att ni skulle förändra Mina önskningar. (19 mars 1988)
Det är viktigt att komma ihåg att Jesus inte blir mindre herde för att en människa av kött och blod får den rollen. Ambrosius skrev på 300-talet: ”Petrus är inte klippa i samma mening som Kristus är det […] För Jesus delar ut sina värdigheter utan att ge dem ifrån sig. Det han ger behåller han. Han är präst och gör till präster; han är klippa och gör till klippa; han ger sina tjänare det han själv äger”.[2]
Annorlunda uttryckt kan man säga att prästen, biskopen, pastorn (ordet betyder herde) representerar Kristus. Det är alltjämt Kristus som är den egentlige prästen, biskopen eller pastorn. I ett av budskapen beskrivs följande från en gudstjänst som Vassula besökte, där Jesus efteråt sa:
Jag var närvarande i Min Kyrka; Jag gick framför Mitt Kors; Jag stannade upp ett ögonblick framför dig.
Vassula kommenterar:
På grund av dunklet såg inte prästen var han gick, utan gick rakt emot mig. När han insåg detta, stannade han upp ett par sekunder framför mig. (16 april 1987)
Prästens representation av Kristus är uppenbarligen konkret menad. Just därför talar Jesus mycket i budskapen om prästerna, och vikten av att dessa lever heligt:
Vad Jag längtar efter att alla Mina präster skall bli heliga, eftersom de representerar Mig. Jag önskar att de skall bli rena, heliga, ödmjuka och barmhärtiga. Jag vill att de skall låta Mig ingjuta Min överflödande Kärlek i deras hjärtan. Jag vill att de skall hämta mera av Mitt Hjärtas Rikedomar och fylla sina hjärtan, så att de genomsyras tills de flödar över, och så sprider Den över hela världen. Det är nödvändigt att de försöker förstå Mina lamm och älskar dem och helar dem; men för att kunna göra allt detta måste de lära sig att älska Mig lika mycket som Jag har älskat dem; de måste lära sig att älska Mina barn så som Jag älskar dem; de måste vörda Min Kyrka. (27 mars 1987)
Vädjan att återvända till Petrus riktas inte bara till protestanter, utan lika mycket till de ortodoxa kyrkorna. Från deras horisont är problemet med påven – biskop och patriark av Rom – främst hur mycket och på vilket sätt denne skall ha en särskild roll i förhållande till övriga patriarker. Som jag redan skrivit så har Vassula inte fått veta något om det, och talar därför inte heller om det. Hon undervisar bara om de saker hon själv fått veta genom uppenbarelserna.
*
Arbetet för enheten kan inte skiljas från det kristna livet i övrigt. Därför kallar Gud oss i budskapen till att leva ett ’sant och äkta liv i Gud’, vilket är rubriken på nästa del. Det sista citatet här kanske kan beskrivas som en ’ekumenisk självrannsakan’:
Och nu ber Jag särskilt alla dem som är under Mitt Namn och arbetar för Enhet och Fred; Jag ber er komma till Mig som barn och se på Mig och svara Mig på dessa frågor: bröder, har ni gjort allt ni kan för att bevara enheten i Min Kropp? Säg Mig, bröder, var är den Frid som Jag lämnade kvar åt er, den Gåva som Jag har gett er? Varför gör ni ständigt åtskillnad mellan er i Mig? Försöker ni uppriktigt att åter förenas i er tro och handling? (10 mars 1990)