3 Gemenskapen

Antalet människor som hört om och berörts av Vassulas budskap växte sig större och innefattade fler och fler nationer. Budskapen översattes inom bara några år till runt 40 språk. Ett resultat av detta var att de människor som i budskapen känt igen Guds röst ville mötas, både lokalt och internationellt. På den lokala nivån skapades bönegrupper och andra samlingar. På den internationella nivån organiserades pilgrimsresor och retreater.

Bönegrupper

Det började med att Jesus i ett av budskapen bad Vassula lära sig rosenkransen av en katolsk vän. [1] Efter att ha suttit hemma och bett denna bön på egen hand samlades flera som läste budskapen och bad tillsammans. Så föddes den första bönegruppen. Bönegrupper som ber rosenkransen är en vanlig företeelse i den katolska kyrkan, och i bönegrupperna i Sant liv i Gud läser man korta stycken ur budskapen till de olika mysterierna samt ber för kyrkans enhet.

Rosenkransbönen är inte särskilt känd till sitt innehåll i vårt land utanför den Katolska kyrkan. Den lyfts fram som en särskilt kraftfull bön i många av de kända Mariauppenbarelser som skett inom den Katolska kyrkan de senaste etthundrafemtio åren. Uppenbarelserna till Vassula utgör inget undantag på den punkten. Det sägs, i ett av budskapen, att ”denna lilla kedja kommer att vara Den Kedja med vilken Satan kommer att bindas och besegras”. (16 november 1988, jmf Upp 20:1-2)

Pilgrimsresor

År 1995 organiserades den första internationella samlingen, eller ”retreat” som det ofta kallas.[2]
Tre år senare, 1998, samlades ett par hundra deltagare i Jerusalem för en liknande retreat med en efterföljande pilgrimsresa i det Heliga Landet. Dessa pilgrimsresor har sedan fortsatt vartannat år och sedan 2009, när resan gick med båt i Paulus fotspår, har deltagarantalet varit  runt 700-800. Pilgrimerna kommer från ett 60-tal länder, och drygt 100 av dem utgörs av präster och biskopar från många olika kyrkor och samfund. Resmålen har nästan alla haft en biblisk anknytning, som Egypten, Israel, Rom och Assisi, Turkiet och Grekland.

En av pilgrimsresorna gick till de sju församlingarna i Uppenbarelseboken, i nuvarande Turkiet. Bilden är från Marias hus i Efesos med bl.a. kardinal Telesphore P. Toppo,

Jag har själv deltagit i många av dessa resor. Jag måste erkänna att jag inte tycker om att resa i grupp, och jag vantrivs med att känna mig som en del av en turistflock. Att kånka runt i en grupp med upp till sjutton bussar får mig inte att känna mig som pilgrim. Jag är inte ens särskilt begeistrad av religiösa platser. Varför åker jag då, år efter år, på dessa pilgrimsresor och retreater? Det är nog människorna som attraherar.
Jag upphör inte att förvånas hur människor från så många länder, kulturer och kyrkor i Vassulas uppenbarelser känner igen en och samme Herde. Det är just detta som för oss samman. Vi har kallats samman, och blivit berörda av en och samme herdes röst, även om vi kan stå frågande inför våra övriga olikheter. Detta gör oss till ett.

Denna universalitet är för mig ett av tecknen på äktheten. En uppdiktad ”uppenbarelse” skulle sannolikt vara präglad av författarens egen begränsade horisont, och jag betvivlar att den skulle attrahera fler än de som delade just denna. Men här har vi något som igenkänns oberoende av kultur och språk, och i vissa fall även av religiös tillhörighet.

Med på dessa resor finns alla åldrar och socialklasser representerade. Det är i många fall människor med en glödande tro, en tro som har tänts eller förnyats av mötet med Vassula och budskapen. En ganska stor andel återkommer år från år.

Redan tidigt i uppenbarelserna fick Vassula höra hur Jesus led av splittringen. Hans egen kropp var söndertrasad. Han önskade att vi inte skulle dela upp oss under Hans Namn. Pilgrimsresorna och retreaterna får lov att utgöra en försmak av den förenade kyrka som Kristus utlovar i budskapen. När vi delar en gemensam eukaristi (nattvard) på dessa resor så gör vi inte det omedvetna om att de kyrkor vi tillhör är oeniga och splittrade. Vi delar denna gemenskap, eller kommunion, för att göra Kristus till viljes, så långt möjligt. I princip tillåter varken katolska kyrkan eller de ortodoxa kyrkorna nattvardsgemenskap mellan kyrkorna, p.g.a. oenigheten och splittringen. En gemensam eukaristi ses oftast av dessa kyrkor som ett mål för enheten, inte ett medel. Bara ibland görs undantag, t.ex. vid vissa ekumeniska pilgrimsresor. Under Vassulas tid i Rom, då hon hade mycket kontakt med enhetsrådet, fick hon rekommendationer för hur ett sådant firande kunde gå till.

Det är inte helt lätt att hålla balansen mellan å ena sidan Kristi vädjan i budskapen om att vara ett – också kring altaret – och å andra sidan vad de kyrkliga reglerna tillåter. Inget regelverk kan förutse alla situationer, allra minst ett direkt ingripande från Gud själv.

Vassulas väninna Beatrice berättade när jag intervjuade henne hur Athenagoras, patriark av Konstantinopel 1948-72, en gång gav bilden av kyrkan som en trojka – ett trespann. Denna består av teologerna, prästerna och lekfolket. Det är en trojka som inte sällan går i otakt. Teologerna är bundna av sina tankar, och prästerna av sin lydnad. Lekfolket går fortast för att man inte är bunden, och man manar de andra att avancera. Gud väljer därför, i sin vishet, ofta lekfolk för att få de andra att gå framåt.
”Därför”, menade Beatrice, ”är det viktigt att lekmannarörelser, som Sant liv i Gud, inte är alltför institutionaliserade, inte för mycket reglerade, utan att man låter dem vara fria att evangelisera. ”

För en svensk läsare kan det kanske vara bra att påminna sig att både patriark Athenagoras ortodoxa kyrka och den romersk-katolska kyrkan som Beatrice tillhör båda är mer institutionaliserade och reglerade än många kristna samfund i Sverige.

Beth Myriam

Budskapen som Vassula tar emot är en andlig näring av stort mått. Men ibland är det en annan sorts näring människor behöver. 1998 blev Vassula, genom en vision, inspirerad att starta ett projekt för att hjälpa de fattigaste i det Heliga Landet. Hon beskriver hur hon såg en smal dörröppning där den Heliga Jungfrun stod med Jesusbarnet i sina armar. Kort därefter inträffade ett antal, till synes oberoende, händelser som tillsammans gav henne kraft att förverkliga ett första Beth Myriam – ”Marias Hus”.

Ett Beth Myriam i Uganda

Sedan öppnades fler och fler runtom i världen. Det är läsare av budskapen som på olika håll i världen driver dessa Beth Myriam med små insamlade medel. Det rör sig framförallt om att ge måltider till de fattigaste, samt vissa andra projekt. Idag finns drygt 25 sådana hus spridda i 16 länder runtom i världen.[3]

Trebarnsmamman Ann Sandberg från Stockholm har vid flera tillfällen bott i Lima (Peru) och genom tillfälligheter fick hon kontakt med ett Beth Myriam i samma stad. Hon var med bland dem som varje vecka lagade mat där. Så här beskrev hon själv sin erfarenhet i ett nyhetsbrev:

– Det är med en härlig känsla jag varje tisdag ger mig iväg till Beth Myriam i Barranco. Under vägen dit plockar jag upp några andra peruanskor, som också har tisdagarna som ’sin’ dag. Vår tisdagsgrupp består av en handfull kvinnor från alla samhällsskikt och vi stortrivs alla med varandra. Jag tror en anledning är att vi känner oss särskilt nära Jesus och jungfru Maria när vi här på Beth Myriam drar våra små strån till stacken. Det är ju Jesus och Maria som bett om att få dessa Beth Myriam till stånd: och vi får lov att tjäna dem! För övrigt kan berättas att varje måndag kommer en läkare och hjälper behövande gratis. Andra akuta behov tillses också på frivillig basis och man bryr sig verkligen om alla dessa utslagna på ett fint sätt. Sist men inte minst har vi ett underbart litet kapellrum där alla samlas för bön och läsning ur ’Sant liv i Gud’, innan lunchen serveras (som oftast är det enda mål mat de här mänskorna får per dag).

 

*

 

Ann var långt tidigare med i den grupp i Stockholm som först hörde talas om Vassulas uppenbarelser i Sverige. Det ger oss skäl att backa tillbaka till början på 90-talet för att se hur budskapen tagits emot i Sverige.

Det finns också andra projekt inom ramen för Beth Myriam. Här en skola i Bangladesh.


  1. I rosenkransen använder man sig av ett radband och ber den bön som inleds med ängeln Gabriels ord: ”Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig....”. Den beds som en meditativ och repetitiv bön tio gånger i sträck och inleds först med Fader vår. Detta kallas en ”dekad” (av det grekiska ordet för tio). Under tiden vandrar fingrarna över de tio kulorna på radbandet och man mediterar över en specifik händelse i Jesu liv, t.ex. uppståndelsen. Någon har beskrivit rosenkransen som att man sitter i Marias knä och hon pekar på händelser i evangelierna och lär oss att förstå mer av dem. Dessa händelser i Jesu liv kallas 'mysterier' därför att de alltid rymmer mer än vad som uppfattas vid en första anblick. Radbandet rymmer fem sådana dekader med händelser från Jesu liv, och det finns fyra olika ’serier’. Sammanlagt mediterar man sig alltså genom tjugo mysterier i Jesu liv genom rosenkransbönen.
  2. För tydlighets skull: det rör sig inte om tysta och stilla retreater.
  3. https://bethmyriam.org