Hur skall man förhålla sig till en person som, likt Vassula, menar sig höra Guds röst och vara sänd av Gud att berätta om det? På ett rent principiellt plan tycker jag det är ganska lätt. Gör tankeexperimentet att vi levde i Palestina under Jesu tid och hörde talas om en man som gjorde under och helanden, drev ut demoner i Guds namn, och som menade sig vara sänd av Gud. Hur hade vi förhållit oss till denna person? Hur hade vi velat förhålla oss? Med facit i hand, två årtusenden senare, hade vi kanske valt att vara öppna om än med en viss prövande hållning. Hans samtida hade dock inte facit i hand. Somliga var därför avvisande, andra nyfikna. Några lyssnade på honom, andra dömde honom till döden. Det kan nog vara klokt att inte ta för givet att vi hade hört till de som lyssnade med öppet sinne, men vi får vara tacksamma att åtminstone några ”genast lämnade allt och följde Honom” och sedan lät oss få höra om det stora som skedde.

När vi idag möter eller hör talas om någon med liknande anspråk på direkt kommunikation med Gud har inte heller vi facit i hand. Kanske är det därför klokt att vara öppen, om än med en prövande hållning. Jag tror att det sätt som vi förhåller oss till ett sådant nutida anspråk avspeglar hur vi, kanske, skulle förhålla oss till Jesus om vi var en av Hans samtida.

Jag tror också att de mekanismer av entusiasm och hänförelse, av avund och rädsla, och allt annat som vi kan finna i Nya Testamentets vittnesbörd om människorna kring Jesus, också återfinns idag kring gestalter som gör anspråk på ett gudomligt uppdrag. Såväl bland ”vanligt folk” som inom den kyrkliga hierarkin.

Det finns därför, inom de olika kyrkorna, både positiva och kritiska uttalanden om Vassula och budskapen. Att bedömningarna kan skifta över tid beroende på vem som för tillfället sitter i nyckelpositioner är därför inte heller underligt. Historien visar flera exempel på det.

I praktiken är det inte så enkelt att förhålla sig till anspråk likt de Vassula gör, det har vi sett i de föregående kapitlen. Risken för falska profeter gör att man måste vara försiktig. Men inte för försiktig. Öppen, men med en prövande hållning.

En annan viktig sak är, menar jag, att de som är satta att bedöma måste söka så nära källan som möjligt. När man läser om fall under 1900-talet är det slående hur ofta vilseledande information från mellanleden legat till grund för felbedömningar. Kyrkliga uttalanden som inte baserats på någon uppriktig och grundlig undersökning, där den ”tilltalade” själv fått möjlighet att förklara och förtydliga sig, är tacksamma att sprida på nätet men inte särskilt trovärdiga. De tycks också strida mot de regelverk som finns för denna typ av fall.

Med detta sagt vill jag ändå betona att man självklart skall lyssna på kyrkans bedömning när man gör sin egen, och därmed också titta närmare på Vatikanens behandling av fallet Vassula.

Troskongregationens prövning

1995 utfärdade Vatikanens Troskongregation en s.k. notifikation ^[1] med anledning av vissa frågor kring Vassulas böcker och aktiviteter. Den kan beskrivas som en varning men utan att vara fördömande. Den hade inte föregåtts av någon dialog med Vassula och kritiserades därför av flera teologer. Dessutom saknade den underskrift av ledaren för Troskongregationen (som då var Joseph Ratzinger) vilket var mycket ovanligt. Flera av de böcker som skrivits om Vassula tillkom under denna period som ett försvar mot kritiken i notifikationen.

I samband med arbetet på sin doktorsavhandling om profetism gjorde Hvidt en intervju med Ratzinger. I intervjun kom också frågan om Vassula upp och Ratzinger var vid det tillfället uppenbart kritiskt till Vassula. Han uttryckte det som att hon ”blandade agnarna och vetet”. Samtidigt uppmanade han ändå till att hon borde försöka få sin sak prövad av Troskongregationen.

Vassula inkom därför med en begäran att få bli prövad. Den accepterades, och 2001-2004 pågick en prövning och dialog. Under denna process fick Vassula några frågor där hon ombads förtydliga vissa oklarheter, och frågorna utgjordes i princip av samma punkter som notifikationen tog upp 1995. Frågornas innehåll är i korthet:

• I vilken mening betraktar hon sina texter som uppenbarelser, och hur ser hon på dem i relation till den allmänna uppenbarelsen – Bibeln och Traditionen?
• Hur föreställer hon sig den framtida kyrkliga enheten?
• Hur förhåller hon sig till den egna grekisk-ortodoxa kyrkan och dess sakrament,  särskilt regleringen av sitt äktenskap. Hur tänker hon kring sitt deltagande i katolsk kommunion.
• Hon ombeds förtydliga vissa uttryck som rör terminologin beträffande personerna i den Heliga Treenigheten, liksom några frågor kring protologi och eskatologi.
• Hon ombeds beskriva rörelsen Sant liv i Gud.

Vassula skrev ett svar på trettio sidor.^[2] När Hvidt kort därpå mötte Ratzinger vid en mässa kom denne fram till honom och sade: ”Vassula har svarat bra!”

Man beslöt att hålla ärendet low key som det uttrycktes. Ligga lågt helt enkelt. Notifikationen från 1995 fick stå kvar men skulle, enligt Ratzinger, förstås i ljuset av de svar som Vassula skrivit. Han bad därför att dialogen skulle tryckas i kommande upplagor av böckerna. Han skrev också ett brev, daterat 10 juli 2004, till de biskopar som tidigare ställt frågor angående Vassula:

Som Ni vet, publicerade denna kongregation 1995 en skrivelse rörande fru Vassula Rydéns skrifter. På hennes initiativ inleddes därefter en dialog. Som en följd av denna dialog har fru Vassula Rydén i ett brev den 4 april 2002, som också publicerats i den senaste utgåvan av Sant liv i Gud, gjort värdefulla klargöranden gällande sina äktenskapliga förhållanden och några förbehåll, som i ovan nämnda skrivelse anfördes mot hennes skrifter och hennes deltagande i sakramenten.

Eftersom de ovan nämnda skrifterna har nått en viss spridning i Ert land har denna Kongregation bedömt det värdefullt att underrätta Er om vad som ovan nämnts. Samtidigt bör troende katoliker följa stiftsbiskopens anvisningar beträffande deltagande i de ekumeniska bönegrupper som organiserats av fru Rydén.

Denna positiva, om än försiktiga, hållning till Vassula innebär inte att man erkänner ett direkt gudomligt ursprung till uppenbarelserna – det gör man aldrig i sådana här fall. Snarare att de tveksamheter man hade inför henne fick ett tillfredsställande svar. Processen avslutades med ett möte mellan Vassula och Ratzinger, där man också enades om att hålla dialogen vid liv. Detta möte var i sig ett positivt tecken eftersom Ratzinger tidigare nekat till ett möte, just med hänvisning till notifikationen från 1995. Efter Vassulas förtydliganden var det alltså möjligt.

Grundat på denna process gav två katolska biskopar Nihil Obstat respektive Imprimatur^[3] till böckerna med Vassulas uppenbarelser.

Detta är alltjämt det enda kyrkliga uttalande som grundar sig på en faktisk undersökning och dialog.
Den person som var den direkta länken mellan Vassula och Troskongregationen under dialogen,  prästen och teologen Prospero Grech (numera kardinal), skrev 2014 en bokrecension av Vassulas självbiografiska Himlen är verklig, men också helvetet där han i korthet redogör för processen.^[4]

Det har kommit ett uttalande även efter att Ratzinger valdes till påve av dennes efterträdare William Levada, år 2007. Det har en mer kritiskt ton men innehåller också en del faktafel och svårbegripliga uttalanden. Jag hänvisar till beskrivningen av detta i Hvidts redogörelse.^[5] Grundat på detta senaste uttalande har ett tjugotal katolska biskopar vid återkommande tillfällen försökt få till en fortsatt dialog men till dags dato helt utan resultat.

Ortodoxa uttalanden

I Vassulas egen kyrka, den grekisk-ortodoxa, har ingen motsvarande undersökning ägt rum. Budskapen har naturligtvis uppmärksammats men någon process där Vassula själv varit involverad har ännu inte ägt rum. Detta trots att både hon och många andra vid upprepade tillfällen har efterfrågat det.
Bland de uttalanden som finns är det mest uppmärksammade det som publicerades på det ekumeniska patriarkatets hemsida i mars 2011. I korthet kan man säga att det är en anklagelse för heresi, och att Vassulas aktiviteter betraktas som skadliga för kyrkan. Några bevis eller exempel framförs inte. Texten publicerades utan patriarkens underskrift. Alla försök från Vassula, liksom också nära vänner till patriarken själv, att få honom att ta upp fallet till en verklig prövning har hittills varit utan resultat.

Jag har sett en mer detaljerad kritik skriven av en svensk ortodox teolog. Innehållet påminner mycket om det som föregick notifikationen från Troskongregationen 1995, men utan att ta nämnvärd hänsyn till det som hänt därefter. Så långt jag ser träffar inte kritiken Vassula, men jag kan se att det finns vissa frågor där en dialog skulle vara av godo. Tyvärr tycks inget intresse för någon dialog föreligga.

Ovilligheten till dialog är alltså det som kännetecknar den nuvarande situationen både från Troskongregationens och den ortodoxa hierarkins sida.  Jag tycker det är en rimlig bedömning att Vassula och de som stöder henne i dessa båda kyrkor har gjort allt som kan begäras av dem, och att ansvaret nu ligger hos dessa båda kyrkors ledning.

Vassula räknar sig som tillhörig det grekisk-ortodoxa patriarkat där hon är född och uppvuxen, Alexandria. Dess patriark, Theodoros II, ”påve och patriark av Alexandria och hela Afrika”, välkomnar och stöder öppet Vassula, och har vid ett flertal tillfällen välkomnat henne och andra som läser budskapen att fira påsk med honom, vilket också har skett.^[6]

En professor i ortodox teologi och tidigare ledare för en av avdelningarna på Kyrkornas Världsråd, F. Ion Bria (1929-2002), skriver något som känns än mer aktuellt idag än när han skrev det:

I en tid när så många sekteristiska och fundamentalistiska rörelser håller hela vår uppmärksamhet fången och inte lämnar någon tid för att komma ihåg Gud, kan kristna inte vara alldeles döva inför Vassulas vädjanden och råd när det gäller enhetens nya tecken här och nu. Det finns något universellt i  detta budskap som påminner om att ”ni är alla ett i Jesus Kristus” (Gal. 3:28) ^[7]

Det ovan sagda gäller den bysantinska delen av ortodoxin. Profetgestalter som Birgitta, Katarina av Sienna m.fl. som tagit emot stora mängder uppenbarelser återfinns främst – och kanske bara – i den katolska kyrkan. Visioner av Kristus, Jungfru Maria och helgonen är inget ovanligt inom den ortodoxa traditionen men då oftast på ett mer personligt plan med ett mer personligt tilltal. Kanske är det för att man inte har erfarenhet av profetgestalter med så omfattande uppenbarelser som man också ställer sig mer avvaktande till dessa.

När det gäller mellanösterns kristna, inte minst de syrisk-ortodoxa, är läget annorlunda. Vassula välkomnas där på ett annat sätt. Kanske beror det på att splittringen i kyrkan blir så plågsamt påtaglig där att Vassulas vädjanden om enhet är mer välkommet. Dessutom har de liknande erfarenheter på nära håll i Myrna av Soufanieh, som bor i Damaskus, och som var vän med den förre Syrisk-Ortodoxe Patriarken Zakka I. Myrnas visioner påminner mycket om Vassulas kring ett enat påskdatum och kristen enhet.^[8]

Andra kritiska röster

En sökning på Vassulas namn på Internet ger många träffar, både positiva och kritiska. På en del kritiska hemsidor beskrivs Vassula och det sammanhang hon står i – och som jag själv är en del av – på ett sätt som jag inte känner igen. Lite förenklat kan man säga att vad Vassula än säger eller gör vänds det på dessa sidor till hennes nackdel. Det uppfattar jag inte som seriöst. En seriös undersökning av Vassula har ägt rum i Vatikanen, och de frågor som där kom upp betraktades uppenbart som tillräckliga. ^[9]

Att en företeelse som Vassula väcker både kritik och frågor är inget att förvånas över. I den utsträckning jag har möjlighet svarar jag gärna på sådant jag inte haft utrymme att ta upp här. Jag har en blogg för ändamålet, bowestergaard.se. Där går det bra att fråga och kommentera.

Fortsatt läsning

För den som vill läsa mer är naturligtvis själva uppenbarelserna det främsta. De finns publicerade både i tryck och på hemsidan www.slig.se, varifrån man också kan beställa böckerna. Nästan allt finns på svenska. Vill man pröva att läsa något så är Sant liv i Gud, Bok 1 ett litet särtryck ur den större Samlingsvolymen. Den förra rymmer budskapen från 1986-1987, den senare sträcker sig fram till 2003. Budskap som är publicerade efter 2003 finns tillsvidare bara på hemsidan.

Samlingsvolymen föregicks av tolv mindre böcker i olika omfång som utkom i takt med att Vassula tog emot budskapen. När dessa så småningom samlades ihop i den engelska Samlingsvolymen blev jag rejält överraskad: den såg ut som en Bibel! Tryckt med tunna blad på ett bibeltryckeri, små bokstäver i två spalter, skinnpärm och kristusmonogram på framsidan. Här såg jag en risk för missförstånd, att dessa uppenbarelser skulle uppfattas stå jämsides med Bibeln och dess auktoritet. När den svenska föreningen ändå lät trycka upp sin översättning i samma format grundades det på två skäl: för det första att Vassula tydligt har markerat skillnaden mellan Bibeln och de uppenbarelser hon tar emot^[10], något som också framgår vid läsning av själva uppenbarelserna.  För det andra är orsaken till att en modern bibel ser ut som den gör sannolikt densamma som för Samlingsvolymen: man vill få in en stor textmassa i ett hanterbart format, med två spalter för att göra texten lättläst, samt ett vackert yttre för att avspegla skönheten i Guds uppenbarelse. Medveten om risken för missförstånd är jag ändå glad att få ha dessa budskap i ett vackert format.

Förutom att läsa budskapen vill jag gärna rekommendera att också se och höra Vassula själv i någon av de många videofilmer som finns på nätet både från hennes framträdanden, intervjuer och annat. När hon läser upp budskapen gör hon ofta det så som hon själv har hört dem, vilket levandegör dem. Ibland leder det också till en annorlunda förståelse av innehållet. Det gäller till exempel en del av de kraftfulla domsord som används men där hon säger att rösten hon hör är mycket mild.

Boken Enhet – kärlekes dygd innehåller ett urval av budskapen som handlar om Kyrkans enhet. Urvalet är gjort av Vassula och boken är tänkt inte minst till präster och pastorer för att åtminstone de viktigaste texterna skall läsas av många bland kyrkans herdar.

Vassula självbiografiska bok Himlen är verklig, men också helvetet utgör naturligtvis ett unikt vittnesbörd. Det är en spännande bok för den som vill veta mer, men också en bok som passar att sätta i handen på ”vanligt folk”. Inledningen är uppenbart avsedd att möta de som står främmande för den andliga världen.

En annan spännande bok är skriven av den engelsk eremitnunnan Sr. Anne Woods, Invitation to be One with Christ – A Modern Prophecy in the Light of Jewish and Christian biblical Symbolism. Författaren har rabbinska studier i bagaget och med hjälp av dem visat på anmärkningsvärda judiska inslag i Vassulas uppenbarelser. Inriktningen på boken landar ändå främst på en praktiskt nivå: hur budskapen kan vara en hjälp att nå fram till det kristna livets mål, människans guddomliggörelse (jfr 2 Petr 1:4).

På följande sidor får vi några exempel på hur de nedskrivna uppenbarelserna ser ut i original. Även dessa bidrar till helhetsbilden av verket ”Sant liv i Gud”.

Min förhoppning är att jag med denna bok har förmått ge en liten inblick i detta verk och därmed gett mitt vittnesbörd om detta tecken på Guds kärlek i vår egen tid.

 

*

 

Jag gav denna väldiga skatt åt dig
och fyllde din generation med Min väldoft,
och varje själ som öppnade sitt hjärtas fönster för Mig
blev indränkt med väldoft inifrån och utifrån,
och Min ljuvlighet trängde ända in i märgen
och gav väldoft åt själ, förstånd och ande ….
visste du inte att när Jag lovar, uppfyller Jag Mitt löfte?
(28 november 1998)

---