Jag har fört dig ut från Egypten till ett folk som inte är ditt eget, för att förena Min Kyrka. (15 nov 1990)

Det land som i Bibeln symboliserar fångenskapen och tiden före befrielsen, Egypten, är också det land där Vassula Rydén föddes, 1942. Hennes föräldrar hörde till den grupp greker som flera generationer tidigare lämnat sitt hemland och bosatt sig där. Heliopolis blev deras hemstad, och Vassula döptes in i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Hennes egentliga namn är Vassiliki men det är hennes smeknamn som blivit känt och som används i de flesta sammanhang.

Redan under dessa tidiga år hade hon några upplevelser som, betraktat i backspegeln, gav föraningar om det som skulle komma att ske senare i livet. I tioårsåldern fick hon en vision om hur hon skulle stå brud åt Kristus – så som också Birgitta från Vadstena fick i samma ålder. Men varken dessa upplevelser eller något annat ledde till att hon levde ett kristet liv. Tvärtom kan man nog hävda att hennes skolgång i en kristen skola gav henne en viss avsmak för det kyrkliga livet.

Under tonårstiden flyttade sedan familjen till Schweiz. Hon gifte sig så småningom med en svensk man, Johan, och de bodde också här i Sverige under några korta perioder. Tillsammans fick de två söner, Jan och Fabian. I sin bok Himlen är verklig, men också helvetet beskriver Vassula, ganska utlämnande, hur äktenskapet så småningom utsattes för slitningar och skilsmässan till slut blev ett faktum. Hon beskriver också smärtan av att de båda sönerna fick växa upp hos varsin förälder, i olika delar av världen.

Vassula träffade efter en tid en ny man, Per, som arbetade för olika utvecklingsorganisationer. Det innebar att de flyttade runt i olika utvecklingsländer, bl.a. Etiopien och Bangladesh, och hon beskriver själv denna tid i livet som en lättsam tid. Cocktailpartyn, bridge och tennis hörde till det dagliga livet. Vassula blev en framgångsrik tennisspelare under sina år i Bangladesh och spelade med i landslaget.

Vassula med målning av Haile Selassie

En väninna till henne från den tiden, Barbro Albinsson, beskriver hur de möttes i Etiopien när de båda bodde där:

– Vi umgicks en hel del, gick ofta på fester tillsammans. Vassula fick en del uppmärksamhet, inte minst för sina målningar. Hon vann vid ett tillfälle en tävling med ett porträtt av Etiopiens siste kejsare, Haile Selassie. Hennes målning blev sedan motivet på en lång serie etiopiska frimärken.

Några år senare hade både min man och Vassulas man fått jobb i Dhaka, Bangladesh. Mina barn var utflugna, och det var bara Vassula jag kände sedan tidigare. Vi umgicks därför ofta. Det var också under den här tiden som uppenbarelserna började. Hon var verkligen den sista person man skulle vänta sig något sådant från. Det var så otänkbart att Vassula skulle hitta på allt detta. Jag fick till och med hjälpa henne att hitta i Bibeln i början. Hon visste ju ingenting.

I barndomen hade Vassula gått en del i kyrkan med familjen, men från ungdomen och framöver var det bara vid bröllop och liknande som hon besökte kyrkan. Hon trodde att Gud fanns men levde som om Han inte gjorde det. Hon levde i ”Egypten” i biblisk mening, i tiden före befrielsen. Livet flöt på till synes bekymmerslöst.

Ett oväntat besök

Omkring klockan elva på förmiddagen den 28 november 1985 skulle Vassula förbereda kvällens cocktailparty, och satt med penna i hand och ett papper för att skriva en inköpslista. Plötsligt kände hon en närvaro som betraktade henne. Samtidigt var det som en elektrisk stöt gick genom hennes arm, och handen fördes vänligt men bestämt mot pappret. Istället för att skriva ner varorna till partyt skrev hon, med en hög och vacker handstil helt olik hennes egen:

– Jag är din skyddsängel och mitt namn är Daniel.

Samtidigt hörde hon en distinkt röst i sitt inre säga samma ord. Därefter ritade ängeln ett hjärta med en ros som växte upp ur det.

Vassula blev överlycklig och gick som på moln hela dagen och väntade på att Per skulle komma hem efter jobbet. Under tiden upprepade hon för sig själv: ”Jag är den lyckligaste människan på jorden”. När Per slutligen kom hem såg han direkt hennes upprymdhet och undrade vad som hänt. Hon fick fram att hennes ängel hade talat med henne. Det föll henne aldrig in att Per inte skulle tro henne. Han lyssnade, lugn som en filbunke, vad hon hade att säga. Han berättade att han under sin studietid läst lite om mystik och andliga upplevelser, och att det inte var alldeles omöjligt att det kunde ske.

Vassula hade tidigare i livet haft en del, vad man kan kalla ’andliga’ eller ’mystika’ ^[1]upplevelser, men kopplade vid detta tillfälle inte ihop dessa med det som nu skedde. Hon trodde inte heller att ängeln skulle komma tillbaka till henne utan att det bara var en engångsföreteelse. Men redan nästa dag var ängeln där igen och hade nu med sig en hel kör av änglar. De var glada och sjöng: ”En stor glädje väntar”. Vassula kunde inte gissa vad det handlade om men förstod att hon var direkt involverad i det som skulle ske. Efter ytterligare några dagar kom ängeln och sa följande mening:

– Gud är nära dig och älskar dig.

Det var första gången ängeln talade om Gud. Man kanske kunde vänta sig att Vassula skulle bli berörd av att höra att Gud älskar henne, men det blev hon inte. Istället tänkte hon att ”det är väl naturligt att änglar talar om Gud”.
Nästa dag kom ängeln igen, och Vassula märkte att han var mer allvarsam. Han ville att hon skulle läsa ”Guds Ord”. Hon låtsades inte förstå vad han avsåg. Ängeln blev än mer allvarsam och sa att hon mycket väl visste vad det handlade om. ”Men jag har ingen Bibel hemma”, sa hon. ”Det vet jag”, svarade ängeln, ”men gå och skaffa en”. ”Här i Bangladesh?” sa Vassula, ”det är en muslimskt land. Här finns inga biblar att köpa”. ”Gå till den amerikanska skolan där din son går, där finns en”, svarade ängeln. Motvilligt insåg hon att det nog var bäst att lyda, men funderade samtidigt på var i huset hon skulle gömma Bibeln så att inga av hennes vänner skulle se den. Så pinsamt tyckte hon det var.
När hon var ensam slog hon upp Psaltaren och läste. Hon förstod inte ett ord. Varför? Det var inga fel på hennes kunskaper i engelska. Hon insåg, säger hon, att ängeln ville visa henne i vilket andligt mörker hon levde.

Nu började det som Vassula beskriver som en reningsprocess.  In i detta mörker som hon nu hade upptäckt lät Gud ett ljus strömma och visa på allt hon gjort som förolämpat Gud. Hon säger att hon fick se sina synder som Gud ser dem. Det var en oerhört smärtsam upplevelse som pågick i tre veckor.

Efter detta fick Vassula erfara ett möte med den himmelske Fadern själv. Hon såg Honom inte, men erfor en närvaro som hon beskriver som ”den mest ömme Fader”. Hon blev förvånad. ”Är detta verkligen den domare som skulle vara så sträng, och som så snabbt fördömer?” Hon hörde Hans röst som sade:

– Jag är din Fader och du härrör från Mig… du kommer från Mig …  du tillhör Mig… du är Min… du är Min avkomma…

Det förvånar inte när hon sedan skriver att ”hon saknar ord för att beskriva upplevelsen av att stå inför den Absolute”. Sedan inträffade det som Vassula ofta berättar som en anekdot:
Gud önskade att hon skulle be bönen ’Fader Vår’. Det gjorde hon, men Han var inte nöjd: hon bad för fort. Så hon bad igen, men Han var inte nöjd. Det fortsatte så hela dagen och hon började tänka att Gud ville få henne att be alla Fader Vår som hon inte hade bett under hela livet; allt på en dag.
Hennes bön blev mer och mer förtrolig med Fadern, och till slut menade hon verkligen varje ord hon sade. Då svarade Fadern henne, uppmuntrande: ”Bra! Bra!” efter varje mening.

Vassula liknar själv det som hände vid ett möte med en ny människa. I början är man reserverad, men efter att ha umgåtts en hel dag blir man efter hand mer och mer förtrolig med den andre.
Till slut blev hon så förtrolig med Faderns närvaro att hon, istället för att säga ”Ja Fader” sa ”Ja, Pappa”. Snabbt satte hon handen för munnen och blev nästan rädd – så kan man väl ändå inte svara Gud? Men hon fick till svar:

– Var inte rädd, dotter, för jag har tagit ditt ord ’Pappa’ som en juvel i min hand.

Satans attacker och erfarenheten av öknen

Den kristna traditionen har alltid förstått att Gud tillåter djävulen att fresta och på olika sätt pröva en människa. Det är en del av fostran till helighet. Närhelst en människa närmar sig Gud väcker det djävulens intresse. Inte minst gäller det när Gud på detta sätt kallar någon att vara Hans budbärare.

Vassula beskriver hur Satan nu började attackera henne. Det varade flera dagar. Satan kallade henne vid alla möjliga fula namn. Han gav sig ut för att vara hennes skyddsängel, eller hennes avlidne far som sa: ”Min kära.. hur kan du tro att Gud gör något sådant med dig. Tänk efter, skulle Gud tala till dig? Det är vansinne att tro på sådana saker.” Hon beskriver också hur hennes skyddsängel stred för henne, och lärde henne den nödvändiga urskillningen. Hon lät sig luras av Satan i början, men lärde sig se skillnaden. Till slut lämnade Satan henne ifred för en tid.

Vassulas ängel hade gett henne ett sådant skydd att hon nu blivit väldigt fäst vid honom. Han betydde nästan allt för henne. I detta skede drog sig ”himmelen” undan. När hon kallade på sin ängel var det tyst. Gud var tyst. Hur hon än ropade var det tyst. Det varade i veckor. Hon levde på som vanligt, bland många vänner och människor, men kände sig hela tiden fruktansvärt ensam och övergiven. Till slut, efter tre veckor som kändes som år, vände hon sig från djupet av sitt hjärta till Gud och bad: ”Fader, var är Du? Varför har Du lämnat mig? Använd mig som Du önskar…! Rena mig så att Du kan använda mig!”

I ett enda ögonblick öppnades då himmelen och en röst full av känsla ropade:

– Jag, Gud, älskar dig! Kom! Låt Mig alltid få glädjen att höra dessa ord av fullständig överlåtelse.

I efterhand, flera år senare, fick hon denna tid beskriven för sig i ett av budskapen.^[2] Gud beskriver hur Han då hade dragit henne ut i öknen för att hon skulle överlåta sig helt och hållet till Honom. Där fick hon ligga ensam till dess att hon ropade efter Honom. Men så fort hon hade gjort det, svarade Han med kraft och kom och tröstade henne och förband såren.
I kristen tradition kallas denna erfarenhet just för ”öknen”, eller ”natten” – när Gud drar sig undan för att man ännu ivrigare skall söka efter Honom.

Så småningom var tiden inne för Vassulas skyddsängel Daniel att lämna plats för Jesus. Ängelns uppgift, att förbereda henne för mötet med Gud, var över. Men Vassula hade fäst sig så starkt vid sin ängel att man nästan kan tala om ”separationsångest” när detta skulle ske. Hon beskriver hur Jesus fick ta till knep för att hon skulle vända sin längtan till honom: medan hon talade med ängeln bytte Jesus omärkligt plats med denne. Allt för att få hennes tillgivenhet. Till slut kunde hon släppa taget om sin kära ängel och istället fördjupa sin relation till Jesus.

Många av de som Gud kallat till profeter har bävat för sin uppgift, och känt sig ovärdiga. Vassula är inget undantag. När hon insåg att Gud ville forma henne till en budbärare sade hon:

– Men jag är ju ingenting!
– Vassula, förbli ingenting och låt Mig vara allt det som du saknar. (16 feb 1987)

Någon månad senare kom ämnet upp igen, i följande dialog:

– Vassula, Jag skall lära dig att vara fullkomlig; Jag försäkrar dig att det inte är omöjligt, men du måste låta Mig forma dig; överlämna dig själv helt och hållet till Mig, så skall Jag forma dig sådan Jag vill att du skall vara;
– Jesus, jag tror aldrig det kommer att lyckas; jag är svår att forma, det blir som att försöka forma en klippa.
– Vassula, ah Vassula, litar du inte på Mig? Jag är Gud, och Jag kan forma även klipporna som Jag vill. (19 mars 1987)

Under denna första tid mötte hon ett flertal präster. Några var kritiska och avvisande men hon mötte också präster som trodde att det verkligen var Gud som uppenbarade sig, och som därför hjälpte och vägledde henne. En av de som varit kritiska men ändrat uppfattning insåg också vad detta skulle innebära för Vassula. Han sade:

– Du har en gåva från Gud, men jag tycker synd om dig! Om det är Gud som talar till dig så kommer Han att be dig om många svåra uppgifter, riktigt svåra uppgifter. Han kommer att vilja att du ska ge upp de flesta saker du tycker om som inte tillhör Hans värld och det kommer inte att bli enkelt för dig. Du kommer att få kämpa en hel del och du kommer att bli utsatt för människornas hårda tungor. Han kommer att använda dig och du kommer inte att få vila. Du kommer att bli anklagad och avvisad som alla andra som fått profetians gåva eller en uppenbarelse. Du har tur som lever i vår tid och inte under medeltiden då inkvisitionen hade rätten att bränna sådana som du på bål, eftersom man sa att de var kättare och häxor. Men det här är ett tecken på att du är uppfylld av Gud. Du kommer inte att bli förskonad, du utgör inget undantag, men Gud kommer att triumfera genom dig och Han kommer att bli förhärligad. Var glad trots allt, för det är så här Han behandlar sina vänner. Kanske du ska se på det från den positiva sidan: Gud kommer aldrig att lämna din sida. Gud kommer alltid att vara med dig.

Vassula kommenterar: ”Hans ord hade inte kunnat vara mer profetiska.”^[3]

Väninnan Beatrice

Bara en kort tid före sitt första möte med skyddsängeln lärde Vassula känna en fransyska, Beatrice. Ganska snart berättade Vassula om sina upplevelser för henne. De var båda förbryllade, men kunde inte se något dåligt i det. Det var ett väldigt enkelt språk i uppenbarelserna den första tiden, nästan barnsligt i stil med: ”Jag älskar dig. Älska mig”.

”Två saker lade jag märke till” säger Beatrice när jag intervjuar henne runt familjens matbord i deras hem i Genève. ”Det första var att Vassula ombads hämta en bibel. Jag var själv med och hämtade den och såg hur hon lade den under kylskåpet därhemma för att inte ens Per skulle se den. Det andra var när ’rösten’ som talade bad Vassula gå till kyrkan. Bibeln och kyrkan. De utgjorde båda tecken på att detta var från Gud.”

Lika lite som Vassula gjorde det, levde Beatrice ett kristet liv innan dessa uppenbarelser började. Hon förklarar: ”När jag som ung besökte kyrkan hemma såg jag människor på första raden i kyrkan som jag visste definitivt inte levde enligt Guds vilja. I en ung kvinnas ögon var detta ett hyckleri som fick mig att aldrig vilja gå i kyrkan.”
När de båda nu följde uppmaningen var det alltså två oerfarna kyrkobesökare som kom in i den katolska kyrka som fanns nära Vassulas hem. Hon hade inte ens lagt märke till att den fanns där. I gudstjänsten kände de sig lika främmande båda två, och när nattvarden delades ut stod Vassula där med hostian (nattvardsbrödet) i handen, tittade frågande och sa: ’Vad är detta?’

De visade budskapen som Vassula tagit emot för prästen, som först var avvisande. När han så småningom ändå började läsa förvånades han och sade: ”Mina studenter som studerat i fyra år kan inte skriva så bra teologi som denna kvinna”.
”Vassula fick anvisat för sig av sin ängel att börja läsa i Predikaren och Ordspråksboken” fortsätter Beatrice, ”för att vi skulle få syn på hur vi levde i ’världens ande’, i högmod och annat. Läsningen innebar så småningom ett skifte från ’denna världens ande’ till Guds Ande. Det är som att tända lampan i en lada, och få syn på spindelnäten och råttorna. Antingen börjar man göra rent där eller så släcker man ljuset och vill inte veta av det.” Först därefter leddes de till att läsa andra delar av Bibeln.
En viktig person i sammanhanget är naturligtvis Per, Vassulas man. ”Vi kallade honom S:t Josef”, beskriver Beatrice, ”han accepterade Vassulas kallelse. Han var förberedd på något sätt, hade läst en del av Dag Hammarskjöld och kände till att det fanns en ådra av mystik hos denne”.

Per tycks aldrig ha betvivlat Vassulas gåva och uppdrag, men däremot besvärats en del av effekterna i början. Hur skall man hantera folks reaktioner när ryktena börjar gå? I takt med att gåvor i form av ikoner och andra bilder kom in fylldes husets väggar på, tills Per fick nog. Han ville bo i ett vanligt hus, inte i en kyrka. Han har ett stort mått av integritet, och har varit noga med att skilja på sitt eget arbete och Vassulas mission.

En av de många anteckningsböckerna med nedskrivna uppenbarelser

Beatrice betonar hur uppenbarelserna utgjorde en skola, en ”snabbkurs i kristen tro”. Ord som ”skola”, ”elev”, ”träning” och liknande är vanliga i budskapen.  Även de anteckningsböcker som Vassula ganska snart började använda för uppenbarelserna är typiska sådana som används i skolan. ”Jag tycker inte om när folk höjer upp Vassula till skyarna: det är en skola. Vassula är den förste eleven – ett ’lockbete’ som Gud använder – men alla som läser budskapen är kallade att gå i denna skola.”

När det som Vassula skrev gick från ’förskola’ till ’grundskola’ fick hon låna böcker om kyrkans mystiker. Beatrice läste böckerna och kände igen mycket av Vassulas texter hos dessa mystiker. Det var böcker av Therese av Lisieux, Teresa av Avila, Nicola Cabasilas, Symeon den nye teologen och flera bland kyrkofäderna. ”Och”, säger Beatrice, ”när Gud talar finns det bara en författare, som alltid säger samma sak. Därför känner man igen det. Det är som här på Ekumeniska centret^[4] där jag jobbar: om en predikant är rotad i Gud så känner man igen det, oavsett vilken kyrka eller samfund personen kommer ifrån.” Också denna läsning utgjorde en prövning av autenticiteten i Vassulas uppenbarelser.